Ett - två - tre - kanin!

Ni har vi åkt längs den röda linjen (inte riktigt enligt den ursprungliga planen) nästan 500 mil genom Kina.

Det sämsta med resan enligt...
Athos: Att vi hade så ont om tid
Porthos: Mannen som sålde grejer mitt i natten på 22-timmarståget
Anne of Austria: Larven i russinpåsen på 22-timmarståget
Rochefort: Zhengzhou
Aramis: Att vi aldrig kom till Guilin

Det bästa med resan enligt...
Athos: När jag drack öl på Old Street Bar i Kunming
Porthos: När jag gick omkring i testaden i Kunming en hel dag
Anne of Austria: När jag gick omkring på olika marknader och köpte små fina saker
Rochefort: När jag hängde med mina vänner i Hongkong
Aramis: När jag hittade ett vildsvin på Wudangshan


Nu ska vi åka hem och krama våra familjer, äta riktigt bröd, sova i våra egna sängar och duscha i dricksvatten. Tack för att ni har läst vår blogg, det var väldigt roligt att skriva den. Vi ses i Sverige!

Idag hade vi en lång härlig dag i Hongkong. Vi åt frukost på Starbucks, och spenderade sedan flera timmar på ett enromt, 14-våningars varuhus med massor av elektronik. Det blev en MacBook Air år Anne of Austria, en minidator åt Athos och en HTC smartphone åt Rochefort. Sen gick vi och gjorde något flera av oss länge velat göra; vi åt sushi på rullband.




På kvällen åkte vi en färja från Hongkong Island, där vi bor, till fastlandet, och passade på att njuta av den fantastiska skylinen. På fastlandet gick vi på en stor utomhusmarknad som hette Ladies Market, där vi köpte några sista presenter, och för Rocheforts del ett par assnygga bruna Converse.





Vi tog även typ hundra gruppbilder och parbilder vid skylinern, tills folket runt om oss måste ha trott att vi var på nån sorts gay-kryssning.

Så var vi i Hongkong, ett och ett halvt dygn efter att vi lämnat Kunming. Efter svala Yunnan känns Hongkong som en ångbastu, och vi släpade våra nu överfulla ryggsäckar till närmsta hostel. Och vem kom inramlades i receptionen precis efter oss, om inte d’Artagnan. Han har varit omkring i storstäder och rest; Shanghai, Guangzhou, Suzhou och Hangzhou bland annat, och nu ska han hem med samma plan som de flesta av oss andra (Rochefort åker kvällen innan resten).

 

Återföreningen för tankarna till Den Stora Familjeåterföreningsdansen, den som framfördes på CCTV:s nyårsgala för att fira att Hongkong åter blev en del av Folkrepubliken, och som vi fick se i skolan en gång.

 

Hittills har vi hunnit med att äta god turkisk mat, titta på skylinen och (för Rocheforts och Aramis del) gått på bio. Harry Potter i 3D, väl godkänd.

Idag gick Aramis, Athos och Rochefort iväg för att strosa och shoppa längs en av de små mysiga gatorna. Ganska snart råkade vi på en bar med uteservering, och eftersom ingen riktigt lyckats sova i det otroligt ljudliga hostel där vi nu bor, så satte vi oss ner för att vila en stund med en kall öl. Och då slog det oss. Det var såhär det skulle vara att ha semester! Inte trängas på ett galet tåg eller stressa omkring på trafikerade gator med 20-kilosryggsäckar. Man skulle sitta på en uteservering och ta en kall öl, och inte ha några måsten. Nog för att vi har sett och gjort otroligt mycket på grund av vår tidigare snabba tidsplan, men det var kanske riktigt bra att vi blev strandsatta här i några extra dagar, så att vi blev tvungna att slappna av lite grann.




Kvällsmys på hostel nr. ett (vi är på vårt tredje nu)



Vi hittade en butik som har exakt samma kinesiska namn som Rochefort, 伊珂 [yi ke].



Två riktigt goda men ganska olika teer som vi blev bjudna på i testaden.



God mat från Xishuangbannananananana (det kan vara ett na till, vi är osäkra).

I fredags kväll satte vi oss (eller la oss, snarare) på ett sovtåg som på 17 härliga timmar tog oss till Chengdu, huvudstaden i provinsen Sichuan. Där hängde vi i nästan fyra timmar och åt, vilade och fyllde på med vatten, instant noodles och frukt. Sedan gick vi på nästa tåg, som tog svindlande 22 timmar. På hard seat.

Sätena, som är rätt hårda och väldigt små, var inte problemet. Problemet var det trettiotal människor, bara i vår vagn, som inte hade bokat några sittplatser, utan stod i den minimala korridoren och lutade sig över oss. Fyra av dessa var en familj på mamma, son ca 12 år, dotter ca 7 år och dotter ca 5 år. Vi fem satt på sex säten vända mot varandra, tillsammans med en ensam kinesisk tjej, och vi tyckte alla så synd om de små barnen som var tvungna att stå att vi trängde in oss och lät dem sitta på kanten av våra säten. Sen började många långa timmar av desperata försök att få en någotsånär vilosam ställning. Flera olika positioner prövades. En av de mer bekväma innebar att Athos satt i ett hörn med den kinesiska tjejen fastklämd, sovandes, under armen, mamman satt i princip på hennes fötter, Porthos satt i motsatt hörn och lutade sig mot fönstret, Aramis satt bredvid och lutade sig mot Porthos, sjuåringen låg i Aramis knä, tolvåringen satt på sin väska och lutade huvudet mot sjuåringens ben, Anne of Austria och Rochefort skedade på golvet, fastklämda mellan alla väskor, och femåringen låg draperad över deras ben.

 

Problemet var också att de spelade musik och reklam, HÖGT, i högtalarna oavbrutet fram till elva på kvällen. Samt att det i sätena bredvid oss satt två spädbarn, ett på varje sida, som skrek i skift. Samt att folk inte hade vett att lägga sina barn förrän framåt ett-tiden. Samt att de starka lysrören i taket var på hela natten. Samt att luftkonditioneringen var rätt kass. Samt att toaletterna förde tankarna till de boskapsvagnar nazisterna flyttade judar i under Förintelsen. Samt att vi efter en stund fick slut på mat, och man kom inte åt restaurangvagnen för det stod helt enkelt för mycket folk i vägen. Samt att alla fortsatte att spotta matrester och skräp på golvet.

Det värsta av allt var ändå det ständiga försäljandet. Folk gick, antingen med korgar med grejer, eller med vagnar, fram och tillbaka genom vagnen och skrek ut vad de ville sälja, och de fortsatte göra detta även efter att klockan blivit tre, fyra på natten. På morgonen, när vi i genomsnitt fått ca 4 timmar sömn av riktigt dålig kvalité, kom den värsta av dem alla, en man som ställde sig på ett säte precis bredvid oss och gapade på en för oss fullständigt oförståelig dialekt om falska pengar, för att sedan gå omkring och sälja en liten ficklampa som man skulle lysa på sina pengar med. Samtidigt som han kom tillbaka en sjuttielfte gång och försökte sälja grejer ramlade en väska ner i Porthos huvud. Porthos råkade då ut för det som vi kommit att kalla för Rycket. Hon ställde sig upp, petade honom hårt i ryggen och röt åt honom att hålla käften och gå till en annan vagn. Like.

Den promenad upp till toppen som Lonely Planet lovade tog två timmar visade sig ta nästan fem timmar. Vi vill aldrig mer se en trappa. Planen var att gå upp för berget och sedan ta en cable car ner till en busshållsplats. Men tji fick vi. Idag gick den bara uppåt, inte nedåt, så det var bara att traska hela vägen ner för berget igen till fots.

 

Ändå var utflykten helt underbar. Det är lågsäsong och väldigt lite folk, vilket är konstigt eftersom vädret är perfekt för att klättra upp för trappor i.

 

 

 

På vägen upp mötte vi en vildsvin, som på något vänster hade klättrat upp på en liten klippkant, och lagt sig där för att ta en nap.

 

Nästan hela vägen upp till toppen hittade vi en enslig klipphylla som gjord för en fikapaus. Vi gjorde te och åt jordnötskakor, torkad frukt och salta mandlar.

 

Uppe på toppen står det stora Shaolintemplet, som tyvärr är både väldigt nedgången och översållat med souvenirbutiker. Man fick betala en tia för att få klättra upp till den högsta punkten, men utsikten var värd det.

 

 

Det bra på resan var att Anne of Austria introducerade en rolig rita-och-gissa-lek, samt att vi tydligt såg hur landskapen förändrades utanför fönstret; från ändlösa ljusgröna fält, till böljande kullar, till klippiga skogsbeklädda berg. Klockan två på natten kunde vi äntligen gå och lägga oss på ett lite märkligt och väldigt inofficiellt hostel, där vi sov så länge vi kunde.

Sen var det dags att ta sig upp på berget, först med taxi, sen med buss. Häruppe på berget får bara bussar köra, och de kastar sig fram och tillbaka längs de slingriga serpentinvägarna, upp och in i molnen. Vi bor nu på ett hostel nästan längst upp på berget, och här hänger bokstavligt talat regnet i luften. Allt är vitt omkring oss.

 

 

Wudangshan är ett berg fullt av tempel. Det sägs att det är födelseplatsen för kungfu, och det finns fortfarande en massa kungfu-skolor här. Den två timmar långa promenaden upp till toppen av berget får vänta till imorgon. Idag tittade vi på ett tempel längre ner, samt satt och drack te vid en staty av en jättestor sköldpadda.

 

 

 

 

 

 

Efter en stund åkte Porthos och Anne of Austria hem med en av bussarna (som vi får åka obegränsat) medan resten gav sig ut på upptäcktsfärd. Vi hittade en hemlig stig som vi trodde skulle vara en genväg över berget, men den visade sig leda till en hemlig dal där någon odlade små, mörkgröna buskar i långa rader längs sluttningen.

 

De vita fläckarna på buskarna är massvis av tätt vävda spindenät.

 

 

I närheten av hostelet hittade vi även den här unge mannen, som gör en sorts honungsjordnötskaka genom att banka på lite olika ingredienser med sin jättestora träklubba. Riktigt god färdkost, som ska inhandlas i mängder till promenaden imorgon.

 

 

Nu har vi åkt från Kaifeng tillbaka till Zhengzhou, den stora smutsiga staden som har en flygplats. På denna flygplats landar inatt en mycket viktig människa, som vi är här för att möta, nämligen vår femte resemedlem.

När vi klev av tåget i Zhengzhou gick vi genast för att hitta ett hostel. Vi hittade en arg kvinna i rutig skjorta, som vi av någon anledning började följa efter. Hon ledde oss till ett stort hus som mer liknade ett skabbigt lägenhetshus än ett hostel. Här blev vi omkringledda i olika korridorer med diverse skräp på golvet, och bråkade en lång stund om huruvuda det var möjligt att sova fem personer i ett rum med tre dubbelsängar. Kvinnan i rutiga skjortan tyckte absolut inte att man kunde göra det, och blev riktigt arg när vi sa att vi skulle gå någon annanstans. Det fanns ingenstans i hela Zhengzhou, menad hon, där man skulle gå med på något sådant. Slutligen kom idén upp att vi skulle betala 30 yuan per person för trippelrummet, istället för 100 för hela rummet. Denna extra tjuga gjorde tydligen all skillnad i världen, och den arga kvinnan i rutig skjorta förvandlades till den glada kvinnan i rutig skjorta.

Så nu sitter vi i ett ganska skabbigt, men helt okej trippelrum, och hör och häpna; det finns internet snabbt nog att ladda upp bilder! Så här kommer några bilder från de föregående dagarna:




Det sista vi gjorde i Pingyao var att gå till Konfuciustemplet och köpa en liten bönebricka. Den skule man skriva en bön på och knyta fast på räcket runt templet. Vår bön lyder: Med hopp om en händelserik resa utan mafan, och fred i världen.




En såkallad dödsmobil; en motordriven trehjuling framförd av en man som tycktes fast besluten att ignorera all annan trafik. Och rödljus.




Kaifeng har en gammal stadsmur, och den klättrade vi upp på (man behövde gå genom en killes trädgårdsland för att komma till trappan, men det var okej, sa han). På muren stod det här vakttornet.





Uppe på vakttornet upptäckte vi ett hål i ett fönster. Detta måste undersökas. Alla klättrade in, Athos med lite svårigheter. Därinne fanns dock inte mycket spännande. Mest efterlämningar från hemlösa. När vi skulle smyga ut kom några kinesiska turister och ställde sig utanför hålet och stirrade storögt på de dumma västerlänningarna.




Sen träffade vi en röd trollslända som verkade gilla att bli fotad; så fort Aramis tog fram kameran flög den upp från sin gren, bara för att sätta sig lite närmare och visa upp sig.




En flod i Kaifeng, som vi tror kan vara förorenad av... karamellfärg?



Kaifeng kom inte ordentligt till sin rätt förrän sent på kvällen, då matmarknaden började. Då lyste gatorna upp av hundratals lyktor, och alla möjliga sorters goda och konstiga maträtter såldes från små stånd.




Man kunde till exempel få krabbor, eller döda aliens.

Just nu bor vi på ett hostel där internetuppkopplingen funkar ibland, och då väldigt långsamt, så att ladda upp bilder från de senaste dagarna är inte möjligt.

På eftermiddagen i onsdags tog vi en vidrig buss utan luftkonditionering till Taiyuan, i Henan-provinsen. Taiyuan är en av världens mest förorenade städer, vilket märktes. Vi gick från busstationen till en restaurang, en tio minuters promenad, och när vi torkade svetten från våra ansikten, blev servetterna svarta. På kvällen tog vi ännu ett nattåg, och hoppade av 6.15 på torsdag morgon i Zhengzhou, ännu en stor, förorenad, och fruktansvärt varm stad. Därifrån tog vi ytterligare ett tåg, men den här gången bara 30 minuter, till Kaifeng, där vi åkte i två trehjuliga dödsmaskiner (även kallade tocktocks) till ett hostel.  I Kaifeng ska vi bo fram till på måndag, och det är bra, för Aramis har blivit sjuk, och ligger hemma på rummet och hostar och snörvlar. Ute är det ca 37° i skuggan, och typ 60° i solen, så även de andra känner sig smått benägna att stanna inne och hålla luftkonditioneringen sällskap. Idag var alla utom Aramis ute på förmiddagen, innan värmen riktigt satt igång, och hittade en av mycket få allmänna badplatser i Kina, i Longting Park. Athos och Anne of Austria badade glatt, och en kines kom fram till Porthos, som väntade på stranden, och berättade oroligt att det faktiskt var tre meter djupt där, kunde de verkligen simma, de där två?

Nu har vi tillbringat två dagar i Pingyao i Shanxi. Vi har i princip bara vistats innanför den stadsmur som omgärdar den äldre delen av staden; lite som Visby. Och vi är alla överens om att Pingyao är soft. Här finns typ en miljon hostel och väldigt mycket turister, men staden sväljer dem utan problem; det är aldrig jobbigt turistigt. Vi åkte hit för att Pingyao är väldigt gammalt och för Kina ovanligt välbevarat. Pingyao var en gång i tiden Kinas rikaste stad, och här startades Kinas första bank (vi har gått och tittat på den).




Nästan alla hus här har små, mysiga innergårdar med fina saker i, där man kan gå omkring och ta det lugnt.




När man går på gatorna här så får man, trots mängder med elbilar som skjutsar omking turister för en tia, känslan av att man åkt tillbaka i tiden några hundra år.














Vi råkade svänga in i en gränd där det stod sådana här märkliga, blomsterprydda saker. Senare gick ett stort tåg av människor genom staden och bar dessa tillsammans med en bärstol där det bara stod en bild av en man, och något som såg ut som en kista. Vi visste inte om det var en begravning eller någon sorts traditionell iscensättning av en, men vi vågade inte fota själva tåget utifall att.




Vi har också provat på lite yao, kinesisk medicin, som ska hjälpa mot ont i halsen. Den bestod av små nötter som man låter dra i hett vatten, som te, och som då förvandlas till små slembollar. Det fungerade förvånansvärt väl, och vi köpte 50 gram.




På kvällen gick vi förbi en kvinna som satt och gjorde månkakor. Månkakor äter man traditionellt på månfestivalen, på hösten. Vi har ätit dem i Sverige utan att bli särkilt imponerade, men här var de fantastiskt söta och goda.





Mycket spänningar har byggts upp under tågresan hit, och Athos och Aramis kände att de måste få ur sig sina aggressioner i en vanlig hederlig svärdsduell.

Hejdå kollektivet! Hejdå huset! Hejdå Peking!

Hejdå d’Artagnan! Hejdå Milady de Winter!

 

Igår ställde vi alla saker vi inte ville ta med oss i Ikea-kassar utanför dörren. Det tog inte mer än någon minut innan en gubbe började rensa igenom våra grejer och ta det som han ville ha. De filtar och lakan som vi använt som sängar kom inte längre än ut till trapphuset innan en sophämtare glatt tog hand om dem.

 

 

Sen gav vi oss av. Än så länge är vi bara fyra; Athos, Porthos, Aramis och Anne of Austria (tidigare kallad Sofia). Vi hoppade på det mysiga tåget, där vi trängdes på 50cm breda britsar, tre på höjden, och njöt av utsikten under en 12,5 timmar långa resan till Pingyao.

 

 

 

 

Vi fick varsin brits, men Aramis och Porthos tyckte det var för dålig utsikt längst upp, så de flyttade ner ett steg och trängdes lite extra.

 

 

 

 

Igår var det slutceremoni på skolan, och vi fick våra betyg, inramade i fina, röda pärmar. Vissa av oss fick även andra fina priser; Athos och Porthos fick varsitt pingisracket för att de vunnit respektive kommit tvåa i utbytesstudenternas stora pingistävling, och Athos fick 500 yuan för att han hade näst bäst betyg i klassen (ettan var en överambitiös sydkorean)

För att fira våra betyg och att skolan nu är helt slut, gick Aramis och Milady de Winter och fick massage. När Aramis var färdigmasserad blev hon erbjuden nån sorts extrabehandling som hon inte riktigt förstod, men som innebar att massösen skrapade en träbit, ungeför som en kam, längs ryggen. Skönt, ja, men när hon var klar såg Aramis rygg ut som en lila tiger, och gör det fortfarande idag. När Milady var färdigmasserad bar massösen in en bricka full med runda glaskoppar, och erbjöd en annan extra-behandling. Visst, tänkte Milady, det skadar väl aldrig att prova.

Behandlingen gick till som så att massösen eldade med en fackla innuti en glaskopp, så att luften därinne blev varm. Sen tryckte hon på koppen uppochner på Miladys rygg. Luften svalnade genast, och krympte därmed så att koppen sögs fast på huden. Hårt.

Idag skulle vi (Aramis och Athos) skicka hem grejer till Sverige. Vi hade lastat tre Ikea-kassar med totalt 45 kg grejer, mest böcker, och släpade dessa två kilometer genom den tryckande värmen (det var typ 300% luftfuktighet idag). När vi kom fram till postkontoret och lättade släppte ner kassarna på govlet, drypande av svett, skakade tjejen bakom kassan genast på huvudet. Nej, sa hon. Det där går inte.

Nehe? Varför inte då?

Och så kom det en lång harang på snabb kinesiska, av vilket vi lyckats förstå att hon skulle kunna skicka det, men det kanske skulle komma tillbaka från någon sort mellanhand som skulle tycka att det var för mycket (?), och då skulle det komma tillbaka hit, men vi skule inte få tillbaka våra pengar. Vi skulle dessutom inte vara här, eftersom vi sticker på söndag.

Nehe, ok, så vad gör vi då, då?

Åk till postkontoret på Jianguomen. Därifrån går det bra, förklarade posttjejen. Men inte nu. Ni kommer inte hinna dit innan de stänger. Åk imorgon.

Här bör nämnas att sekunden vi kom innanför dörren på postkontoret så började det regna. När vi kommit såhär långt i konversationen hällregnade det ute, och böckerna i våra kassar, trots att de var hjälpligt inplastade, skulle förmodligen bli dyblöta om vi kämpade oss tillbaka hem i regnet. Vi försökte försklara vår situation för posttjejen och be henne hålla kassarna där åt oss till imorgon, eller ringa nån som visste huruvuda de skulle bli tillbakaskickade, men hon mest skakade på huvudet och skrattade lite åt oss. Alla rykten om kineserna som ett hjälpsamt folk kändes rätt falska i det ögonblicket. Vi var trötta, hungriga, svettiga och irriterade, och hur vi än funderade så kunde vi inte komma på vad vi skulle göra.

Så vi gick och åt. Det ligger en bra restaurang med östturkisk mat i närheten av postkontoret, så vi lyckades ta oss någorlunda torra dit, och satt där i tre timmar och väntade på att regnet skulle sluta. Det gjorde det inte, så Aramis begav sig ut till den stora vägen och försökte få tag på en taxi, men det fanns plötsligt inte en enda ledig taxibil på Jingtong Expressways sidogata. Till slut blev hon invinkad till en jättelik SUV som stod parkerad bredvid.

Vart ska du? frågade mannen däri.

Jo, min kompis står därborta, och vi vill bara bort till de där husen på andra sidan vägen, men vi har stora väskor, och de är tunga...

Jaja, hoppa in!

Och så var det det här med att man inte ska åka svarttaxi i Peking. Eller, om man gör det, komma överens om ett pris innan. Och aldrig åka ensam. Och aldrig lägga sina grejer i bakluckan. Och allt det där.

Men mannen var snäll, han hämtade upp Athos och vände, körde bort en mil eller så till han kunde komma under Jingtong Expressway, körde tillbaka, och släppte av oss alldeles utanför dörren, allt för 30 yuan. Tron på kinesernas hjälpsamhet är återställd (den blir ofta det när man ger dem pengar...)

Nu var det färdigt. Nu var det inget mer.
Inga mer glosor. Inga mer texter. Inga mer fasta uttryck. Inga mer grammatiska konstruktioner.
Nu åkte vi tunnelbana utan att plugga glosor samtidigt. Nu gick vi på Starbucks utan att ta med böckerna. Nu lyssnade vi på musik, och inte hörövningar.
Nu gick vi inte upp 6.30 längre. Nu gick vi inte till skolan mer.

Nu gick vi istället till Beijing West Railway Station och köpte fyra små kort som såg ut såhär:



Översättning: på söndag kl 19.03 åker vi från Beijing West med ett nattåg, som kommer fram 07.30 i Pingyao.

Idag köpte Athos en fantastiskt snygg hatt. Vi var även tillbaka hos vår favoritskräddare, som tidigare gjort så här snygga kläder:



Vi beställde två långklänningar i såsiden, en cocktailklänning och en överrock, för sammanlagt 5500 yuan.