Ett - två - tre - kanin!

Idag skulle vi (Aramis och Athos) skicka hem grejer till Sverige. Vi hade lastat tre Ikea-kassar med totalt 45 kg grejer, mest böcker, och släpade dessa två kilometer genom den tryckande värmen (det var typ 300% luftfuktighet idag). När vi kom fram till postkontoret och lättade släppte ner kassarna på govlet, drypande av svett, skakade tjejen bakom kassan genast på huvudet. Nej, sa hon. Det där går inte.

Nehe? Varför inte då?

Och så kom det en lång harang på snabb kinesiska, av vilket vi lyckats förstå att hon skulle kunna skicka det, men det kanske skulle komma tillbaka från någon sort mellanhand som skulle tycka att det var för mycket (?), och då skulle det komma tillbaka hit, men vi skule inte få tillbaka våra pengar. Vi skulle dessutom inte vara här, eftersom vi sticker på söndag.

Nehe, ok, så vad gör vi då, då?

Åk till postkontoret på Jianguomen. Därifrån går det bra, förklarade posttjejen. Men inte nu. Ni kommer inte hinna dit innan de stänger. Åk imorgon.

Här bör nämnas att sekunden vi kom innanför dörren på postkontoret så började det regna. När vi kommit såhär långt i konversationen hällregnade det ute, och böckerna i våra kassar, trots att de var hjälpligt inplastade, skulle förmodligen bli dyblöta om vi kämpade oss tillbaka hem i regnet. Vi försökte försklara vår situation för posttjejen och be henne hålla kassarna där åt oss till imorgon, eller ringa nån som visste huruvuda de skulle bli tillbakaskickade, men hon mest skakade på huvudet och skrattade lite åt oss. Alla rykten om kineserna som ett hjälpsamt folk kändes rätt falska i det ögonblicket. Vi var trötta, hungriga, svettiga och irriterade, och hur vi än funderade så kunde vi inte komma på vad vi skulle göra.

Så vi gick och åt. Det ligger en bra restaurang med östturkisk mat i närheten av postkontoret, så vi lyckades ta oss någorlunda torra dit, och satt där i tre timmar och väntade på att regnet skulle sluta. Det gjorde det inte, så Aramis begav sig ut till den stora vägen och försökte få tag på en taxi, men det fanns plötsligt inte en enda ledig taxibil på Jingtong Expressways sidogata. Till slut blev hon invinkad till en jättelik SUV som stod parkerad bredvid.

Vart ska du? frågade mannen däri.

Jo, min kompis står därborta, och vi vill bara bort till de där husen på andra sidan vägen, men vi har stora väskor, och de är tunga...

Jaja, hoppa in!

Och så var det det här med att man inte ska åka svarttaxi i Peking. Eller, om man gör det, komma överens om ett pris innan. Och aldrig åka ensam. Och aldrig lägga sina grejer i bakluckan. Och allt det där.

Men mannen var snäll, han hämtade upp Athos och vände, körde bort en mil eller så till han kunde komma under Jingtong Expressway, körde tillbaka, och släppte av oss alldeles utanför dörren, allt för 30 yuan. Tron på kinesernas hjälpsamhet är återställd (den blir ofta det när man ger dem pengar...)