Ett - två - tre - kanin!

Peking ligger i en dal; till norr, öster och väster finns höga berg. Dess berg gör att det väldigt sällan blåser i Peking, och att de dagar det är molnigt (dvs oftast) så har inte avgaserna, fabrikernas utsläpp och röken från tusen gatukök någonstans att ta vägen. Därav smogen. En klar dag kan man se hus som ligger kanske tre kilometer bort, längre bort än så är allt hljt i en gråvit dimma. På smogiga dagar är avståndet ännu kortare. Idag är det allt annat än klart; ett tätt, lågt moln ligger över staden och koncentrerar smogen så mycket att man nästan kan dricka den. Om man nu skulle vilja det.

Denna fantastiska dag valde vi att åter gå och springa och spela badminton, och fick därmed erfara hur det måste kännas att försöka andas i rymden. Vi flåsade och flåsade, och ingenting hände. Det kom inget syre ner i våra lungor, bara mer och mer koldioxid (och förmodligen en del kolmonoxin, bly och annat kul). Det var fruktansvärt jobbigt.

Efter ett sådant pass smakar det extra gott med potatismos från potatismosmannen. Han står med sin vagn utanför vårt bostadsområde på kvällarna, och steker potatis i olja. Sen klipper har sönder potatisarna i en skål och blandar med allehanda grönsaker och hyperstark chili, och så häller han allt i en liten frigolitask, som man får bära hem. Hur gott som helst!

Två månader senare fick vi äntligen tummen ur och började träna. Träningen gick till på ett mycket enkelt men mycket roligt sätt: två musketörer spelar badminton medan en tredje springer ett varv runt den 400-metersbana som finns på vårt campus, och sen byter den springande med en av de spelande, och så vidare. Efter varsinna fem varv var vi rejält trötta, men inte tillräckligt trötta för att inte ge en hjälpande hand till den som behövde det. För att komma från campus till The Rabbit Hole måste man korsa en gångbro över Jingtong, motorvägen. Denna gångbro har inte trappsteg upp, utan en ramp (vilket var fantastiskt roligt för ett tag sedan, när det var snö på den). När vi idag skulle hem ser vi en modern cykelrickshaw försöka ta sig upp på denna ramp. (En modern cykelrickshaw är en liten hytt som någon har satt fast bakpå en moped). I hytten sitter en tjej, som efter bara några meter uppför rampen måste hoppa ut och knuffa igång mopeden igen. Orättvist, tycker vi, hon har ju faktiskt betalat för en skjuts. Så några meter senare, när hon hoppat in igen, och fordonet återigen stannar, springer vi fram, som de fantastiska hjältar vi är, och knuffar den moderna rickshawn upp för rampen. Tjejen innuti blev mäkta förvånad av att se tre främmande västerlänningar skjuta på, men hon blev också väldigt glad, och väldigt tacksam. Det är roligt att vara musketör.

Trafikregler i Peking:

• Ju tyngre fordon, desto mer förkörsrätt.
• Ju fler hjul, desto mer förkörsrätt.
• Att tuta kan betyda mycket. "Hej, här kommer jag", till exempel, eller "nu har jag just kört förbi dig" eller "nu tänker jag köra där du är, och jag tänker inte sakta ner och vänta tills du flyttat dig."
• Det rekommenderas att gå när det är grön gubbe, för då kör bilarna lite långsammare över övergångsstället.
• Om det är mer än tio personer som ska över vägen, så kan dessa gå mot röd gubbe, bara de går samtidigt.
• Bilar får alltid svänga höger, även om det är rött. (På riktigt.)
• Cyklar, rickshaws och mopeder behöver aldrig stanna för rött.
• Cyklar, rickshaws och mopeder behöver inte följa en bestämd färdriktning, utan kan vända när som helst, var som helst.
• Cyklar, rickshaws och mopeder får även köra både på bilvägar och gångvägar, eller växla emellan lite då och då.
• Man får packa hur mycket last som helst på vilket fordon som helst, bara det håller. Eller inte.
• Man behöver inte ha hjälm, inte ens när man är fyra år gammal och halvsover bakpå mammas moped.
• Man får stå och sova mitt på gatan om man är en häst.

Och i Uppsala var vi stolta över nya Resecentrum...

Här äter de tre musketörerna frukost i princip  varje morgon. Denna fantastiska man står på gatan på vägen till skolan och gör Shandong-pannkakor. Han smetar först ut smet på sitt stekbord, som han samtidigt snurrar snabbt med det röda hjulet (därav spiralen av rök som stiger upp på bilden). Sen knäcker han ett ägg på pannkakan och smetar ut det också. När ägget är utsmetat och koagulerat på pannkakan, så skär han loss den snurrande pannkakan och lägger den på den lilla skärbrädan bredvid. Där viker han den, strör på chili, vitlök, purjolök, koriander och en brun gegga som vi inte riktigt har identifierat. Sen lägger han på en knaprig kaka av nåt slag och en massa färsk sallad, och rullar ihop den. Denna fantastiskt välsmakande frukost kostar oss tre och femtio, och man är mätt fram till lunch. Vi älskar denna människa.

Före




Efter




Under tiden

Vi har alltid vetat att kineser har alldeles speciell sorts vidskepelse, och att det finns mycket man kan göra för att få tur eller undvika otur. Vi var däremot inte riktigt förberedda på hur stor plats denna vidskepelse skulle ta i det kinesiska samhället.

 

Ta till exempel telefonnummer. Ett SIM-kort kan man få för 80 yuan, men man kan också investera 800 yuan i exakt samma sorts SIM-kort. Vi frågade förvirrat efter skillnaden, och fick reda på att det var dyrare ju bättre nummer man hade. Vilka nummer som är bättre beror på hur siffrorna låter när man läser upp dem. Våra telefonnummer, de vi fick för 80, har flera 4:i sig. 4 uttalas nästan likadant som död, vilket givetvis bringar otur. Värst är det om numret slutar på 14 (vilket Aramis’ gör), eftersom det uttalas nästan likadant som ska dö. Även 4974 är ett riktigt oturstal, eftersom det uttalas liknande som fyra morbröder ska dö. Och det vill man ju inte. De bra telefonnumren innehåller gärna 8:or, som låter som rikedom. 1888 kostar en hel del att ha med, likaså 168, eftersom det rimmar med frasen rikedom hela vägen.

 

Man får inte ge klockor i present till kineser, särskilt inte till gamla kineser. Det beror på att frasen ge en klocka i present, 送钟 [song zhong], uttalas exakt likadant som 送终 vilket betyder att ta avsked av de döda. Ett vitt armbandsur, däremot, är hlet ok att ge till någon man är kär i, eftersom det uttalas ungefär som baby.

Det här är vår ytterdörr (den såg ut så när vi flyttade in). Tecknet 福 betyder lycka eller välsignelse. Men om man istället säger lycka upp-och-ner, så låter det som lyckan kommer. Därför hänger man helt enkelt 福 upp-och-ner.

 

Sen kan man ju fråga sig hur mycket av det här som kineserna verkligen tror på. Lägger man 800 yuan på ett tursamt telefonnummer för att få tur, eller är det kanske för att alla som får ens visitkort ska se att man har 800 yuan över att spendera på ett coolt nummer?

Idag var Porthos och Aramis ute på sidenjakt och hittade ett fantastiskt hutongområde. När vi gått ordentligt vilse i de smala, vindlande gränderna, kunde vi inte längre höra trafiken. De enda ljuden kom från enstaka gatuförsäljare och lekande barn. Tystnaden var underbar. Så även möjligheten att fota ett genuint bostadsområde i Peking.






I Sverige har vi sandlådor, i Kina räcker det med en hög utanför en byggarbetsplats.






Lördagsunderhållning





'
Trafiksäkerhet på högsta nivå.

Tröttheten infinner sig.

Och inte den trötthet som lite lättsamt säger: ”det vore trevligt att sova en stund”, utan den som med kall och hotfull röst väser: ”om du inte lägger dig ner och blundar snart så kommer jag att döda dig”.  Samtidigt hänger skolarbetet över oss som en giljotin och tvingar oss att hålla oss vakna. Det är alltid en gloslista kvar att plugga in, en uppgift kvar att skriva, en text kvar att försöka få sin överbelastade hjärna att förstå.

I tider som dessa känns det otroligt befriande att tänka att det kanske inte spelar någon roll trots allt. Vi kommer ju ändå snart att dö i det radioaktiva regnet.

Det här med hälsa är essentiellt Kina.

För det första får vi lov tt be om ursäkt för det långa uppehållet i bloggandet, och förklara att det endast beror på att vi alla fem har lytt våra lärares goda råd: 好好学习 (studera flitigt).

Lite info om kinesiskaundervisningen på 中国传媒大学 （Communications University of China)：

Första dagen i skolan började med ett prov. Provet påverkar inte våra betyg alls, utan var bara till för att dela in oss i grupper. Grupp 1 är nybörjare, grupp 6 pratar nästan flytande. Musketörerna hamnade lite utspritt, men efter lite eftertanke har två av oss bytt grupp, och nu går vi alla tillsammans i grupp 4.

Vi har fyra ämnen: allmän kinesiska, hörförståelse, talad kinesiska och tidningsläsning. Alla fyra går dock till på ungefär samma sätt: vi läser/lyssnar på en text, och sen förklarar lärarna alla nya ord så att alla förstår. Lärarna pratar enbart kinesiska hela tiden, vilket är både ganska jobbigt och väldigt bra.

Något som är udda är att det hela tiden känns som om vi går i en mellanstadieskola. Vi har inte föreläsningar; vi har lektioner. Vi har ett klassrum med skolbänkar (inte sådana med lock, men nästan) som bara de allra minsta musketörerna får plats i på ett bekvämt sätt. Svarta tavlan är faktiskt svart, och inte vit som hemma i Engelska parken, och man skriver på den med kritor. Vi läser högt i kör ur våra läseböcker.

Ett intressant fenomen är våra lärare. Alla fyra är (att döma av utseendet) under 30 år gamla, alla fyra är kvinnor, och (nästan) alla fyra är attraktiva. Alla fyra är dessutom riktigt bra lärare, iallafall hittills. Jackpot, liksom.

Lektionerna är från 8 till 12 varje vardag, och efter det pluggar vi hemma i ytterligare 3-5 timmar, så tiden över för att göra intressanta saker som man kan blogga om är en aning knaper. Men vi hoppas att vi ska kunna effektivisera oss en aning i framtiden, och ska försöka hålla bloggen lite mer uppdaterad.

Andra roliga saker som har hänt sedan sist:

• Milady de Winters vän Ester har flyttat in i The Rabbit Hole temporärt
• En studentpub vid namn Drunken Panda har besökts
• En man från Samoa har på en och samma kväll raggat på samtliga kvninnliga musketörer plus Ester
• Vi har hittat en cool pub/café: mitt framför baren växer ett träd upp genom golvet och vidare upp genom taket. Där finns gott te, en massa gamla böcker som man får låna eller köpa, och en snygg bartender som ger utslag på Porthos gaydar. Vi kallar det Café Lesbos.