Ett - två - tre - kanin!

Tröttheten infinner sig.

Och inte den trötthet som lite lättsamt säger: ”det vore trevligt att sova en stund”, utan den som med kall och hotfull röst väser: ”om du inte lägger dig ner och blundar snart så kommer jag att döda dig”.  Samtidigt hänger skolarbetet över oss som en giljotin och tvingar oss att hålla oss vakna. Det är alltid en gloslista kvar att plugga in, en uppgift kvar att skriva, en text kvar att försöka få sin överbelastade hjärna att förstå.

I tider som dessa känns det otroligt befriande att tänka att det kanske inte spelar någon roll trots allt. Vi kommer ju ändå snart att dö i det radioaktiva regnet.