Ett - två - tre - kanin!

Ni har vi åkt längs den röda linjen (inte riktigt enligt den ursprungliga planen) nästan 500 mil genom Kina.

Det sämsta med resan enligt...
Athos: Att vi hade så ont om tid
Porthos: Mannen som sålde grejer mitt i natten på 22-timmarståget
Anne of Austria: Larven i russinpåsen på 22-timmarståget
Rochefort: Zhengzhou
Aramis: Att vi aldrig kom till Guilin

Det bästa med resan enligt...
Athos: När jag drack öl på Old Street Bar i Kunming
Porthos: När jag gick omkring i testaden i Kunming en hel dag
Anne of Austria: När jag gick omkring på olika marknader och köpte små fina saker
Rochefort: När jag hängde med mina vänner i Hongkong
Aramis: När jag hittade ett vildsvin på Wudangshan


Nu ska vi åka hem och krama våra familjer, äta riktigt bröd, sova i våra egna sängar och duscha i dricksvatten. Tack för att ni har läst vår blogg, det var väldigt roligt att skriva den. Vi ses i Sverige!

Idag hade vi en lång härlig dag i Hongkong. Vi åt frukost på Starbucks, och spenderade sedan flera timmar på ett enromt, 14-våningars varuhus med massor av elektronik. Det blev en MacBook Air år Anne of Austria, en minidator åt Athos och en HTC smartphone åt Rochefort. Sen gick vi och gjorde något flera av oss länge velat göra; vi åt sushi på rullband.




På kvällen åkte vi en färja från Hongkong Island, där vi bor, till fastlandet, och passade på att njuta av den fantastiska skylinen. På fastlandet gick vi på en stor utomhusmarknad som hette Ladies Market, där vi köpte några sista presenter, och för Rocheforts del ett par assnygga bruna Converse.





Vi tog även typ hundra gruppbilder och parbilder vid skylinern, tills folket runt om oss måste ha trott att vi var på nån sorts gay-kryssning.

Så var vi i Hongkong, ett och ett halvt dygn efter att vi lämnat Kunming. Efter svala Yunnan känns Hongkong som en ångbastu, och vi släpade våra nu överfulla ryggsäckar till närmsta hostel. Och vem kom inramlades i receptionen precis efter oss, om inte d’Artagnan. Han har varit omkring i storstäder och rest; Shanghai, Guangzhou, Suzhou och Hangzhou bland annat, och nu ska han hem med samma plan som de flesta av oss andra (Rochefort åker kvällen innan resten).

 

Återföreningen för tankarna till Den Stora Familjeåterföreningsdansen, den som framfördes på CCTV:s nyårsgala för att fira att Hongkong åter blev en del av Folkrepubliken, och som vi fick se i skolan en gång.

 

Hittills har vi hunnit med att äta god turkisk mat, titta på skylinen och (för Rocheforts och Aramis del) gått på bio. Harry Potter i 3D, väl godkänd.

Idag gick Aramis, Athos och Rochefort iväg för att strosa och shoppa längs en av de små mysiga gatorna. Ganska snart råkade vi på en bar med uteservering, och eftersom ingen riktigt lyckats sova i det otroligt ljudliga hostel där vi nu bor, så satte vi oss ner för att vila en stund med en kall öl. Och då slog det oss. Det var såhär det skulle vara att ha semester! Inte trängas på ett galet tåg eller stressa omkring på trafikerade gator med 20-kilosryggsäckar. Man skulle sitta på en uteservering och ta en kall öl, och inte ha några måsten. Nog för att vi har sett och gjort otroligt mycket på grund av vår tidigare snabba tidsplan, men det var kanske riktigt bra att vi blev strandsatta här i några extra dagar, så att vi blev tvungna att slappna av lite grann.




Kvällsmys på hostel nr. ett (vi är på vårt tredje nu)



Vi hittade en butik som har exakt samma kinesiska namn som Rochefort, 伊珂 [yi ke].



Två riktigt goda men ganska olika teer som vi blev bjudna på i testaden.



God mat från Xishuangbannananananana (det kan vara ett na till, vi är osäkra).

I fredags kväll satte vi oss (eller la oss, snarare) på ett sovtåg som på 17 härliga timmar tog oss till Chengdu, huvudstaden i provinsen Sichuan. Där hängde vi i nästan fyra timmar och åt, vilade och fyllde på med vatten, instant noodles och frukt. Sedan gick vi på nästa tåg, som tog svindlande 22 timmar. På hard seat.

Sätena, som är rätt hårda och väldigt små, var inte problemet. Problemet var det trettiotal människor, bara i vår vagn, som inte hade bokat några sittplatser, utan stod i den minimala korridoren och lutade sig över oss. Fyra av dessa var en familj på mamma, son ca 12 år, dotter ca 7 år och dotter ca 5 år. Vi fem satt på sex säten vända mot varandra, tillsammans med en ensam kinesisk tjej, och vi tyckte alla så synd om de små barnen som var tvungna att stå att vi trängde in oss och lät dem sitta på kanten av våra säten. Sen började många långa timmar av desperata försök att få en någotsånär vilosam ställning. Flera olika positioner prövades. En av de mer bekväma innebar att Athos satt i ett hörn med den kinesiska tjejen fastklämd, sovandes, under armen, mamman satt i princip på hennes fötter, Porthos satt i motsatt hörn och lutade sig mot fönstret, Aramis satt bredvid och lutade sig mot Porthos, sjuåringen låg i Aramis knä, tolvåringen satt på sin väska och lutade huvudet mot sjuåringens ben, Anne of Austria och Rochefort skedade på golvet, fastklämda mellan alla väskor, och femåringen låg draperad över deras ben.

 

Problemet var också att de spelade musik och reklam, HÖGT, i högtalarna oavbrutet fram till elva på kvällen. Samt att det i sätena bredvid oss satt två spädbarn, ett på varje sida, som skrek i skift. Samt att folk inte hade vett att lägga sina barn förrän framåt ett-tiden. Samt att de starka lysrören i taket var på hela natten. Samt att luftkonditioneringen var rätt kass. Samt att toaletterna förde tankarna till de boskapsvagnar nazisterna flyttade judar i under Förintelsen. Samt att vi efter en stund fick slut på mat, och man kom inte åt restaurangvagnen för det stod helt enkelt för mycket folk i vägen. Samt att alla fortsatte att spotta matrester och skräp på golvet.

Det värsta av allt var ändå det ständiga försäljandet. Folk gick, antingen med korgar med grejer, eller med vagnar, fram och tillbaka genom vagnen och skrek ut vad de ville sälja, och de fortsatte göra detta även efter att klockan blivit tre, fyra på natten. På morgonen, när vi i genomsnitt fått ca 4 timmar sömn av riktigt dålig kvalité, kom den värsta av dem alla, en man som ställde sig på ett säte precis bredvid oss och gapade på en för oss fullständigt oförståelig dialekt om falska pengar, för att sedan gå omkring och sälja en liten ficklampa som man skulle lysa på sina pengar med. Samtidigt som han kom tillbaka en sjuttielfte gång och försökte sälja grejer ramlade en väska ner i Porthos huvud. Porthos råkade då ut för det som vi kommit att kalla för Rycket. Hon ställde sig upp, petade honom hårt i ryggen och röt åt honom att hålla käften och gå till en annan vagn. Like.

Den promenad upp till toppen som Lonely Planet lovade tog två timmar visade sig ta nästan fem timmar. Vi vill aldrig mer se en trappa. Planen var att gå upp för berget och sedan ta en cable car ner till en busshållsplats. Men tji fick vi. Idag gick den bara uppåt, inte nedåt, så det var bara att traska hela vägen ner för berget igen till fots.

 

Ändå var utflykten helt underbar. Det är lågsäsong och väldigt lite folk, vilket är konstigt eftersom vädret är perfekt för att klättra upp för trappor i.

 

 

 

På vägen upp mötte vi en vildsvin, som på något vänster hade klättrat upp på en liten klippkant, och lagt sig där för att ta en nap.

 

Nästan hela vägen upp till toppen hittade vi en enslig klipphylla som gjord för en fikapaus. Vi gjorde te och åt jordnötskakor, torkad frukt och salta mandlar.

 

Uppe på toppen står det stora Shaolintemplet, som tyvärr är både väldigt nedgången och översållat med souvenirbutiker. Man fick betala en tia för att få klättra upp till den högsta punkten, men utsikten var värd det.

 

 

Det bra på resan var att Anne of Austria introducerade en rolig rita-och-gissa-lek, samt att vi tydligt såg hur landskapen förändrades utanför fönstret; från ändlösa ljusgröna fält, till böljande kullar, till klippiga skogsbeklädda berg. Klockan två på natten kunde vi äntligen gå och lägga oss på ett lite märkligt och väldigt inofficiellt hostel, där vi sov så länge vi kunde.

Sen var det dags att ta sig upp på berget, först med taxi, sen med buss. Häruppe på berget får bara bussar köra, och de kastar sig fram och tillbaka längs de slingriga serpentinvägarna, upp och in i molnen. Vi bor nu på ett hostel nästan längst upp på berget, och här hänger bokstavligt talat regnet i luften. Allt är vitt omkring oss.

 

 

Wudangshan är ett berg fullt av tempel. Det sägs att det är födelseplatsen för kungfu, och det finns fortfarande en massa kungfu-skolor här. Den två timmar långa promenaden upp till toppen av berget får vänta till imorgon. Idag tittade vi på ett tempel längre ner, samt satt och drack te vid en staty av en jättestor sköldpadda.

 

 

 

 

 

 

Efter en stund åkte Porthos och Anne of Austria hem med en av bussarna (som vi får åka obegränsat) medan resten gav sig ut på upptäcktsfärd. Vi hittade en hemlig stig som vi trodde skulle vara en genväg över berget, men den visade sig leda till en hemlig dal där någon odlade små, mörkgröna buskar i långa rader längs sluttningen.

 

De vita fläckarna på buskarna är massvis av tätt vävda spindenät.

 

 

I närheten av hostelet hittade vi även den här unge mannen, som gör en sorts honungsjordnötskaka genom att banka på lite olika ingredienser med sin jättestora träklubba. Riktigt god färdkost, som ska inhandlas i mängder till promenaden imorgon.

 

 

Nu har vi åkt från Kaifeng tillbaka till Zhengzhou, den stora smutsiga staden som har en flygplats. På denna flygplats landar inatt en mycket viktig människa, som vi är här för att möta, nämligen vår femte resemedlem.

När vi klev av tåget i Zhengzhou gick vi genast för att hitta ett hostel. Vi hittade en arg kvinna i rutig skjorta, som vi av någon anledning började följa efter. Hon ledde oss till ett stort hus som mer liknade ett skabbigt lägenhetshus än ett hostel. Här blev vi omkringledda i olika korridorer med diverse skräp på golvet, och bråkade en lång stund om huruvuda det var möjligt att sova fem personer i ett rum med tre dubbelsängar. Kvinnan i rutiga skjortan tyckte absolut inte att man kunde göra det, och blev riktigt arg när vi sa att vi skulle gå någon annanstans. Det fanns ingenstans i hela Zhengzhou, menad hon, där man skulle gå med på något sådant. Slutligen kom idén upp att vi skulle betala 30 yuan per person för trippelrummet, istället för 100 för hela rummet. Denna extra tjuga gjorde tydligen all skillnad i världen, och den arga kvinnan i rutig skjorta förvandlades till den glada kvinnan i rutig skjorta.

Så nu sitter vi i ett ganska skabbigt, men helt okej trippelrum, och hör och häpna; det finns internet snabbt nog att ladda upp bilder! Så här kommer några bilder från de föregående dagarna:




Det sista vi gjorde i Pingyao var att gå till Konfuciustemplet och köpa en liten bönebricka. Den skule man skriva en bön på och knyta fast på räcket runt templet. Vår bön lyder: Med hopp om en händelserik resa utan mafan, och fred i världen.




En såkallad dödsmobil; en motordriven trehjuling framförd av en man som tycktes fast besluten att ignorera all annan trafik. Och rödljus.




Kaifeng har en gammal stadsmur, och den klättrade vi upp på (man behövde gå genom en killes trädgårdsland för att komma till trappan, men det var okej, sa han). På muren stod det här vakttornet.





Uppe på vakttornet upptäckte vi ett hål i ett fönster. Detta måste undersökas. Alla klättrade in, Athos med lite svårigheter. Därinne fanns dock inte mycket spännande. Mest efterlämningar från hemlösa. När vi skulle smyga ut kom några kinesiska turister och ställde sig utanför hålet och stirrade storögt på de dumma västerlänningarna.




Sen träffade vi en röd trollslända som verkade gilla att bli fotad; så fort Aramis tog fram kameran flög den upp från sin gren, bara för att sätta sig lite närmare och visa upp sig.




En flod i Kaifeng, som vi tror kan vara förorenad av... karamellfärg?



Kaifeng kom inte ordentligt till sin rätt förrän sent på kvällen, då matmarknaden började. Då lyste gatorna upp av hundratals lyktor, och alla möjliga sorters goda och konstiga maträtter såldes från små stånd.




Man kunde till exempel få krabbor, eller döda aliens.

Just nu bor vi på ett hostel där internetuppkopplingen funkar ibland, och då väldigt långsamt, så att ladda upp bilder från de senaste dagarna är inte möjligt.

På eftermiddagen i onsdags tog vi en vidrig buss utan luftkonditionering till Taiyuan, i Henan-provinsen. Taiyuan är en av världens mest förorenade städer, vilket märktes. Vi gick från busstationen till en restaurang, en tio minuters promenad, och när vi torkade svetten från våra ansikten, blev servetterna svarta. På kvällen tog vi ännu ett nattåg, och hoppade av 6.15 på torsdag morgon i Zhengzhou, ännu en stor, förorenad, och fruktansvärt varm stad. Därifrån tog vi ytterligare ett tåg, men den här gången bara 30 minuter, till Kaifeng, där vi åkte i två trehjuliga dödsmaskiner (även kallade tocktocks) till ett hostel.  I Kaifeng ska vi bo fram till på måndag, och det är bra, för Aramis har blivit sjuk, och ligger hemma på rummet och hostar och snörvlar. Ute är det ca 37° i skuggan, och typ 60° i solen, så även de andra känner sig smått benägna att stanna inne och hålla luftkonditioneringen sällskap. Idag var alla utom Aramis ute på förmiddagen, innan värmen riktigt satt igång, och hittade en av mycket få allmänna badplatser i Kina, i Longting Park. Athos och Anne of Austria badade glatt, och en kines kom fram till Porthos, som väntade på stranden, och berättade oroligt att det faktiskt var tre meter djupt där, kunde de verkligen simma, de där två?