Helvetet på räls
I fredags kväll satte vi oss (eller la oss, snarare) på ett sovtåg som på 17 härliga timmar tog oss till Chengdu, huvudstaden i provinsen Sichuan. Där hängde vi i nästan fyra timmar och åt, vilade och fyllde på med vatten, instant noodles och frukt. Sedan gick vi på nästa tåg, som tog svindlande 22 timmar. På hard seat.
Sätena, som är rätt hårda och väldigt små, var inte problemet. Problemet var det trettiotal människor, bara i vår vagn, som inte hade bokat några sittplatser, utan stod i den minimala korridoren och lutade sig över oss. Fyra av dessa var en familj på mamma, son ca 12 år, dotter ca 7 år och dotter ca 5 år. Vi fem satt på sex säten vända mot varandra, tillsammans med en ensam kinesisk tjej, och vi tyckte alla så synd om de små barnen som var tvungna att stå att vi trängde in oss och lät dem sitta på kanten av våra säten. Sen började många långa timmar av desperata försök att få en någotsånär vilosam ställning. Flera olika positioner prövades. En av de mer bekväma innebar att Athos satt i ett hörn med den kinesiska tjejen fastklämd, sovandes, under armen, mamman satt i princip på hennes fötter, Porthos satt i motsatt hörn och lutade sig mot fönstret, Aramis satt bredvid och lutade sig mot Porthos, sjuåringen låg i Aramis knä, tolvåringen satt på sin väska och lutade huvudet mot sjuåringens ben, Anne of Austria och Rochefort skedade på golvet, fastklämda mellan alla väskor, och femåringen låg draperad över deras ben.
Problemet var också att de spelade musik och reklam, HÖGT, i högtalarna oavbrutet fram till elva på kvällen. Samt att det i sätena bredvid oss satt två spädbarn, ett på varje sida, som skrek i skift. Samt att folk inte hade vett att lägga sina barn förrän framåt ett-tiden. Samt att de starka lysrören i taket var på hela natten. Samt att luftkonditioneringen var rätt kass. Samt att toaletterna förde tankarna till de boskapsvagnar nazisterna flyttade judar i under Förintelsen. Samt att vi efter en stund fick slut på mat, och man kom inte åt restaurangvagnen för det stod helt enkelt för mycket folk i vägen. Samt att alla fortsatte att spotta matrester och skräp på golvet.
Det värsta av allt var ändå det ständiga försäljandet. Folk gick, antingen med korgar med grejer, eller med vagnar, fram och tillbaka genom vagnen och skrek ut vad de ville sälja, och de fortsatte göra detta även efter att klockan blivit tre, fyra på natten. På morgonen, när vi i genomsnitt fått ca 4 timmar sömn av riktigt dålig kvalité, kom den värsta av dem alla, en man som ställde sig på ett säte precis bredvid oss och gapade på en för oss fullständigt oförståelig dialekt om falska pengar, för att sedan gå omkring och sälja en liten ficklampa som man skulle lysa på sina pengar med. Samtidigt som han kom tillbaka en sjuttielfte gång och försökte sälja grejer ramlade en väska ner i Porthos huvud. Porthos råkade då ut för det som vi kommit att kalla för Rycket. Hon ställde sig upp, petade honom hårt i ryggen och röt åt honom att hålla käften och gå till en annan vagn. Like.
Det som räddade den här resan (en del av den, iallafall) var Mattan med stort M. Mattan inhandlades av Athos på Ikea när vi precis flyttat in i The Rabbit Hole. Han har i fem månader använt den som säng, och när vi sen skulle ge oss av på resa, så rullade han ihop den och stoppade ner den i väskan, trots att den tog upp nästan halva väskan och vägde flera kilo. Kritiserandet av den extra vikten och retandet av snålheten har varit hård och oupphörlig. Fram till det ögonblick då vi inser hur passande det skulle vara att lägga den på golvet mellan sätena, så att vi kan sova på den. Resten av musketörerna översvallar nu av ödmjukhet. Mattan själv ligger dock kvar på tåget, besudlad som den är.
Det finns flertalet ord jag skulle kunna använda för att beskriva folket omkring er:
Drägg, patrask, V-Dalingar, amöbor, mähän, borgare, svin, plantor, avskräde, offer, dårar, puckskaft, osv...
Det är dock enklare att bara sammanfatta allt i ett ord:
Kineser
Det är lite tragiskt faktiskt. Kina är ett coolt land. Synd bara att det är kineser i det.
Jag gillar såna där tågresor. Man vet ju att de har ett slut ändå!!! Jag hade velat skopa spädbarnen.
Fan jag stolt jag är över mina 大胆 musketörer. Det gör sig gott att leva i smuts och terror för att sedan uppskatta frukterna av civilisationen. Ni kommer definitivt sakna skriken, reklamen, smutsen, de sterila lampljusen när ni omges av Mackey Dees, prostituerade och slickbara tunnelbanesitsar i den gudsförgätna stad vi tillsammans far hem från. Så, vi syns i hong kong. hoppas ni överlever.
Förresten, hur kommer det sig att dryga rasister hittar hit till denna avgrund av tolerans och öppenhet?
Att konstatera vad man observerat är inte rasism, det är empiri. Det är en väldans skillnad mellan dessa och känner du inte till den är du illa ute.
Darlings! Dessa är de tåg man minns!
Dessa är de tågresor man minns.
