Pingyao - lite som Visby, fast kinesiskt
Nu har vi tillbringat två dagar i Pingyao i Shanxi. Vi har i princip bara vistats innanför den stadsmur som omgärdar den äldre delen av staden; lite som Visby. Och vi är alla överens om att Pingyao är soft. Här finns typ en miljon hostel och väldigt mycket turister, men staden sväljer dem utan problem; det är aldrig jobbigt turistigt. Vi åkte hit för att Pingyao är väldigt gammalt och för Kina ovanligt välbevarat. Pingyao var en gång i tiden Kinas rikaste stad, och här startades Kinas första bank (vi har gått och tittat på den).
Nästan alla hus här har små, mysiga innergårdar med fina saker i, där man kan gå omkring och ta det lugnt.
När man går på gatorna här så får man, trots mängder med elbilar som skjutsar omking turister för en tia, känslan av att man åkt tillbaka i tiden några hundra år.
Vi råkade svänga in i en gränd där det stod sådana här märkliga, blomsterprydda saker. Senare gick ett stort tåg av människor genom staden och bar dessa tillsammans med en bärstol där det bara stod en bild av en man, och något som såg ut som en kista. Vi visste inte om det var en begravning eller någon sorts traditionell iscensättning av en, men vi vågade inte fota själva tåget utifall att.
Vi har också provat på lite yao, kinesisk medicin, som ska hjälpa mot ont i halsen. Den bestod av små nötter som man låter dra i hett vatten, som te, och som då förvandlas till små slembollar. Det fungerade förvånansvärt väl, och vi köpte 50 gram.
På kvällen gick vi förbi en kvinna som satt och gjorde månkakor. Månkakor äter man traditionellt på månfestivalen, på hösten. Vi har ätit dem i Sverige utan att bli särkilt imponerade, men här var de fantastiskt söta och goda.
Mycket spänningar har byggts upp under tågresan hit, och Athos och Aramis kände att de måste få ur sig sina aggressioner i en vanlig hederlig svärdsduell.
Nästan alla hus här har små, mysiga innergårdar med fina saker i, där man kan gå omkring och ta det lugnt.
När man går på gatorna här så får man, trots mängder med elbilar som skjutsar omking turister för en tia, känslan av att man åkt tillbaka i tiden några hundra år.
Vi råkade svänga in i en gränd där det stod sådana här märkliga, blomsterprydda saker. Senare gick ett stort tåg av människor genom staden och bar dessa tillsammans med en bärstol där det bara stod en bild av en man, och något som såg ut som en kista. Vi visste inte om det var en begravning eller någon sorts traditionell iscensättning av en, men vi vågade inte fota själva tåget utifall att.
Vi har också provat på lite yao, kinesisk medicin, som ska hjälpa mot ont i halsen. Den bestod av små nötter som man låter dra i hett vatten, som te, och som då förvandlas till små slembollar. Det fungerade förvånansvärt väl, och vi köpte 50 gram.
På kvällen gick vi förbi en kvinna som satt och gjorde månkakor. Månkakor äter man traditionellt på månfestivalen, på hösten. Vi har ätit dem i Sverige utan att bli särkilt imponerade, men här var de fantastiskt söta och goda.
Mycket spänningar har byggts upp under tågresan hit, och Athos och Aramis kände att de måste få ur sig sina aggressioner i en vanlig hederlig svärdsduell.
Hejdå Rabbit Hole!
Hejdå kollektivet! Hejdå huset! Hejdå Peking!
Hejdå d’Artagnan! Hejdå Milady de Winter!
Igår ställde vi alla saker vi inte ville ta med oss i Ikea-kassar utanför dörren. Det tog inte mer än någon minut innan en gubbe började rensa igenom våra grejer och ta det som han ville ha. De filtar och lakan som vi använt som sängar kom inte längre än ut till trapphuset innan en sophämtare glatt tog hand om dem.
Sen gav vi oss av. Än så länge är vi bara fyra; Athos, Porthos, Aramis och Anne of Austria (tidigare kallad Sofia). Vi hoppade på det mysiga tåget, där vi trängdes på 50cm breda britsar, tre på höjden, och njöt av utsikten under en 12,5 timmar långa resan till Pingyao.
Vi fick varsin brits, men Aramis och Porthos tyckte det var för dålig utsikt längst upp, så de flyttade ner ett steg och trängdes lite extra.
En prickig och en randig
Igår var det slutceremoni på skolan, och vi fick våra betyg, inramade i fina, röda pärmar. Vissa av oss fick även andra fina priser; Athos och Porthos fick varsitt pingisracket för att de vunnit respektive kommit tvåa i utbytesstudenternas stora pingistävling, och Athos fick 500 yuan för att han hade näst bäst betyg i klassen (ettan var en överambitiös sydkorean)
För att fira våra betyg och att skolan nu är helt slut, gick Aramis och Milady de Winter och fick massage. När Aramis var färdigmasserad blev hon erbjuden nån sorts extrabehandling som hon inte riktigt förstod, men som innebar att massösen skrapade en träbit, ungeför som en kam, längs ryggen. Skönt, ja, men när hon var klar såg Aramis rygg ut som en lila tiger, och gör det fortfarande idag. När Milady var färdigmasserad bar massösen in en bricka full med runda glaskoppar, och erbjöd en annan extra-behandling. Visst, tänkte Milady, det skadar väl aldrig att prova.
Behandlingen gick till som så att massösen eldade med en fackla innuti en glaskopp, så att luften därinne blev varm. Sen tryckte hon på koppen uppochner på Miladys rygg. Luften svalnade genast, och krympte därmed så att koppen sögs fast på huden. Hårt.
För att fira våra betyg och att skolan nu är helt slut, gick Aramis och Milady de Winter och fick massage. När Aramis var färdigmasserad blev hon erbjuden nån sorts extrabehandling som hon inte riktigt förstod, men som innebar att massösen skrapade en träbit, ungeför som en kam, längs ryggen. Skönt, ja, men när hon var klar såg Aramis rygg ut som en lila tiger, och gör det fortfarande idag. När Milady var färdigmasserad bar massösen in en bricka full med runda glaskoppar, och erbjöd en annan extra-behandling. Visst, tänkte Milady, det skadar väl aldrig att prova.
Behandlingen gick till som så att massösen eldade med en fackla innuti en glaskopp, så att luften därinne blev varm. Sen tryckte hon på koppen uppochner på Miladys rygg. Luften svalnade genast, och krympte därmed så att koppen sögs fast på huden. Hårt.
Lite mera mafan
Idag skulle vi (Aramis och Athos) skicka hem grejer till Sverige. Vi hade lastat tre Ikea-kassar med totalt 45 kg grejer, mest böcker, och släpade dessa två kilometer genom den tryckande värmen (det var typ 300% luftfuktighet idag). När vi kom fram till postkontoret och lättade släppte ner kassarna på govlet, drypande av svett, skakade tjejen bakom kassan genast på huvudet. Nej, sa hon. Det där går inte.
Nehe? Varför inte då?
Och så kom det en lång harang på snabb kinesiska, av vilket vi lyckats förstå att hon skulle kunna skicka det, men det kanske skulle komma tillbaka från någon sort mellanhand som skulle tycka att det var för mycket (?), och då skulle det komma tillbaka hit, men vi skule inte få tillbaka våra pengar. Vi skulle dessutom inte vara här, eftersom vi sticker på söndag.
Nehe, ok, så vad gör vi då, då?
Åk till postkontoret på Jianguomen. Därifrån går det bra, förklarade posttjejen. Men inte nu. Ni kommer inte hinna dit innan de stänger. Åk imorgon.
Här bör nämnas att sekunden vi kom innanför dörren på postkontoret så började det regna. När vi kommit såhär långt i konversationen hällregnade det ute, och böckerna i våra kassar, trots att de var hjälpligt inplastade, skulle förmodligen bli dyblöta om vi kämpade oss tillbaka hem i regnet. Vi försökte försklara vår situation för posttjejen och be henne hålla kassarna där åt oss till imorgon, eller ringa nån som visste huruvuda de skulle bli tillbakaskickade, men hon mest skakade på huvudet och skrattade lite åt oss. Alla rykten om kineserna som ett hjälpsamt folk kändes rätt falska i det ögonblicket. Vi var trötta, hungriga, svettiga och irriterade, och hur vi än funderade så kunde vi inte komma på vad vi skulle göra.
Så vi gick och åt. Det ligger en bra restaurang med östturkisk mat i närheten av postkontoret, så vi lyckades ta oss någorlunda torra dit, och satt där i tre timmar och väntade på att regnet skulle sluta. Det gjorde det inte, så Aramis begav sig ut till den stora vägen och försökte få tag på en taxi, men det fanns plötsligt inte en enda ledig taxibil på Jingtong Expressways sidogata. Till slut blev hon invinkad till en jättelik SUV som stod parkerad bredvid.
Vart ska du? frågade mannen däri.
Jo, min kompis står därborta, och vi vill bara bort till de där husen på andra sidan vägen, men vi har stora väskor, och de är tunga...
Jaja, hoppa in!
Och så var det det här med att man inte ska åka svarttaxi i Peking. Eller, om man gör det, komma överens om ett pris innan. Och aldrig åka ensam. Och aldrig lägga sina grejer i bakluckan. Och allt det där.
Men mannen var snäll, han hämtade upp Athos och vände, körde bort en mil eller så till han kunde komma under Jingtong Expressway, körde tillbaka, och släppte av oss alldeles utanför dörren, allt för 30 yuan. Tron på kinesernas hjälpsamhet är återställd (den blir ofta det när man ger dem pengar...)
Nehe? Varför inte då?
Och så kom det en lång harang på snabb kinesiska, av vilket vi lyckats förstå att hon skulle kunna skicka det, men det kanske skulle komma tillbaka från någon sort mellanhand som skulle tycka att det var för mycket (?), och då skulle det komma tillbaka hit, men vi skule inte få tillbaka våra pengar. Vi skulle dessutom inte vara här, eftersom vi sticker på söndag.
Nehe, ok, så vad gör vi då, då?
Åk till postkontoret på Jianguomen. Därifrån går det bra, förklarade posttjejen. Men inte nu. Ni kommer inte hinna dit innan de stänger. Åk imorgon.
Här bör nämnas att sekunden vi kom innanför dörren på postkontoret så började det regna. När vi kommit såhär långt i konversationen hällregnade det ute, och böckerna i våra kassar, trots att de var hjälpligt inplastade, skulle förmodligen bli dyblöta om vi kämpade oss tillbaka hem i regnet. Vi försökte försklara vår situation för posttjejen och be henne hålla kassarna där åt oss till imorgon, eller ringa nån som visste huruvuda de skulle bli tillbakaskickade, men hon mest skakade på huvudet och skrattade lite åt oss. Alla rykten om kineserna som ett hjälpsamt folk kändes rätt falska i det ögonblicket. Vi var trötta, hungriga, svettiga och irriterade, och hur vi än funderade så kunde vi inte komma på vad vi skulle göra.
Så vi gick och åt. Det ligger en bra restaurang med östturkisk mat i närheten av postkontoret, så vi lyckades ta oss någorlunda torra dit, och satt där i tre timmar och väntade på att regnet skulle sluta. Det gjorde det inte, så Aramis begav sig ut till den stora vägen och försökte få tag på en taxi, men det fanns plötsligt inte en enda ledig taxibil på Jingtong Expressways sidogata. Till slut blev hon invinkad till en jättelik SUV som stod parkerad bredvid.
Vart ska du? frågade mannen däri.
Jo, min kompis står därborta, och vi vill bara bort till de där husen på andra sidan vägen, men vi har stora väskor, och de är tunga...
Jaja, hoppa in!
Och så var det det här med att man inte ska åka svarttaxi i Peking. Eller, om man gör det, komma överens om ett pris innan. Och aldrig åka ensam. Och aldrig lägga sina grejer i bakluckan. Och allt det där.
Men mannen var snäll, han hämtade upp Athos och vände, körde bort en mil eller så till han kunde komma under Jingtong Expressway, körde tillbaka, och släppte av oss alldeles utanför dörren, allt för 30 yuan. Tron på kinesernas hjälpsamhet är återställd (den blir ofta det när man ger dem pengar...)
Nu var det slut
Nu var det färdigt. Nu var det inget mer.
Inga mer glosor. Inga mer texter. Inga mer fasta uttryck. Inga mer grammatiska konstruktioner.
Nu åkte vi tunnelbana utan att plugga glosor samtidigt. Nu gick vi på Starbucks utan att ta med böckerna. Nu lyssnade vi på musik, och inte hörövningar.
Nu gick vi inte upp 6.30 längre. Nu gick vi inte till skolan mer.
Nu gick vi istället till Beijing West Railway Station och köpte fyra små kort som såg ut såhär:
Översättning: på söndag kl 19.03 åker vi från Beijing West med ett nattåg, som kommer fram 07.30 i Pingyao.
Inga mer glosor. Inga mer texter. Inga mer fasta uttryck. Inga mer grammatiska konstruktioner.
Nu åkte vi tunnelbana utan att plugga glosor samtidigt. Nu gick vi på Starbucks utan att ta med böckerna. Nu lyssnade vi på musik, och inte hörövningar.
Nu gick vi inte upp 6.30 längre. Nu gick vi inte till skolan mer.
Nu gick vi istället till Beijing West Railway Station och köpte fyra små kort som såg ut såhär:
Översättning: på söndag kl 19.03 åker vi från Beijing West med ett nattåg, som kommer fram 07.30 i Pingyao.
Billigt skräddarsytt
Idag köpte Athos en fantastiskt snygg hatt. Vi var även tillbaka hos vår favoritskräddare, som tidigare gjort så här snygga kläder:
Vi beställde två långklänningar i såsiden, en cocktailklänning och en överrock, för sammanlagt 5500 yuan.
Vi beställde två långklänningar i såsiden, en cocktailklänning och en överrock, för sammanlagt 5500 yuan.
Från sommarpalats till gaybar
Igår försökte vi desperat fly undan den intensiva värmen i Sommarpalatset, den gigantiska parken i nordvästra Peking, där de gamla kejsarfamiljerna bodde på somrarna förr i tiden. Parken är anlagd runt en stor sjö som ska ge svalka, men särskilt svalt var det inte där heller. Vi och två supertrevliga tyskar hade picknick i skuggan av några träd och låg och latade oss hela dan.
När vi så småningom blev hungriga tog vi oss till Sanlitun, bardistriktet, och åt fantastiskt god mat på en italiensk/mexikansk restaurang. Därefter följde drinkar, och därefter gjorde vi äntligen slag i saken gällande något vi pratat om i flera månader; vi gick till Destination, Pekings mest kända gaybar. Det var dock inte så mycket action som vi väntade oss, och de utlovade manliga stripporna uteblev. Pekings lesbiska kvinnor lyste även med sin frånvaro; klubben var till 99% fylld av killar.
När vi så småningom blev hungriga tog vi oss till Sanlitun, bardistriktet, och åt fantastiskt god mat på en italiensk/mexikansk restaurang. Därefter följde drinkar, och därefter gjorde vi äntligen slag i saken gällande något vi pratat om i flera månader; vi gick till Destination, Pekings mest kända gaybar. Det var dock inte så mycket action som vi väntade oss, och de utlovade manliga stripporna uteblev. Pekings lesbiska kvinnor lyste även med sin frånvaro; klubben var till 99% fylld av killar.
Ode till Kuddhavet
Havet är Mjukt
mel. Havet är djupt/Under the sea
Du tror att man måste plugga
I syrebefriat rum
Men vi kommer inte kugga
För språk är ju bara flum
Nej se här på våra kuddar
Här finns inga hårda krav
Filtar och mattor luddar
Och skapar ett härligt hav
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Nere på botten
Där finns det popcorn
Som tappats ut
Plugga är bara släp och slit
Böckerna tar vi inte hit
Skiter i texter
Sa någon Dexter?
Havet är mjukt
Kineser kan inte softa
De kan inte ta det lugnt
Och vi gör det inte ofta
Det finns blott en enda punkt
Där ute är vi turister
Och måste bestiga mur
Vi slutligen orken mister
Behöver en härlig lur
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Här kan man sova
Det vill jag lova
Nappa och njut
Vi kommer alla dö av törst
Om inte spriten tar oss först
Vem songar vatten?
Det vete katten
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Kuailuo han grinar
Skrattar och flinar
Det är helt sjukt
Väggar och handfat går i kras
Vi bara höjer vårat glas
Morgan och cola
I våran håla
Havet är mjukt
Skippa Kahluan
Drick 67:an
Havet är mjukt
Inget oss stoppar
Baijiu i koppar
Klottra i taket
Sen blir det naket
Ligga och festa
Det är det bästa
Havet är mjukt
Magtröjor
Det finns en trend här i Peking som vi alla har lagt märke till, nämligen magtröjor för män. Det är alltså inte så att det säljs korta tröjor, trots att det förmodligen skulle sälja väldigt bra. Kinesiska män rullar istället upp sina t-shirtar, upp till armålorna, och viker till dem så att de stannar uppe. Så går de omkring, med den solbruna, svettiga magen blottad. Det kan ju knappast vara mycket svalare, eftersom solen ligger på ännu mer på huden, och solbrännan, som kineser i allmänhet tycker är fult, lär se ganska konstig ut. Så varför? Alla förslag är välkomna.
Det här med att framställa sitt land som lite bättre
Till idag hade vi som läxa att, alla svenskar tillsammans, berätta en svensk saga på kinesiska. Vi valde De tre bockarna Bruse, efter en kort diskussion om huruvida den verkligen är svensk, eller från nåt annat europeiskt land. Men vi kom fram till att eftersom våra klasskamrater är från Indonesien, Sydkorea, Nordkorea, Uganda, Bulgarien, Australien, Nepal och Japan, så var det ganska lite chans att någon annan skulle veta.
De flesta andra hade ganska "vuxna" sagor, mer åt kärlekslegend-hållet. Därför påpekade vi redan när vi gick fram för att berätta vår saga att den var för barn.
"Vilken sort?" sa vår lärare. "Är det en pojksaga eller en flicksaga?"
Vi förklarade, med lite stolthet, att i Sverige delar vi inte in sagor i flicksagor och pojksagor, utan alla sagor är för alla. Vi höll dock taktiskt tyst om att Wahlströms Ungdomsböcker fortfarande har röda respektive gröna ryggar...
De flesta andra hade ganska "vuxna" sagor, mer åt kärlekslegend-hållet. Därför påpekade vi redan när vi gick fram för att berätta vår saga att den var för barn.
"Vilken sort?" sa vår lärare. "Är det en pojksaga eller en flicksaga?"
Vi förklarade, med lite stolthet, att i Sverige delar vi inte in sagor i flicksagor och pojksagor, utan alla sagor är för alla. Vi höll dock taktiskt tyst om att Wahlströms Ungdomsböcker fortfarande har röda respektive gröna ryggar...
Utkast: Juni 13, 2011
När skolan är slut ska Athos, Aramis, Porthos, Ica och Porthos flickvän Sofia (som nu är här) ut och resa. Idag satt vi alla fem på Starbucks och smidde planer. Resan kommer att gå med tåg så långt det går, och vi ska försöka resa på natten, så att vi har dagarna på oss att roa oss. Vi var alla överens om att vi egentligen skulle behöva ett halvår för att se allt vi ville se, men på de tre veckor vi har ska vi ändå se till att se rätt mycket av landet.
Den rosa fläcken i norr, där strecket börjar, är alltså Peking. Därifrån åker vi sydväst till Pingyao, som verkar vara en cool stad som är väldigt gammal och välbevarad. Efter ett par dar där vänder vi åt sydöst och åker till Kaifeng, en gammal huvudstad, också väldigt oförstörd med mycket minnes från gamla kejsartider. Här möter vi Ica, som dittills varit i Hongkong. Därifrån åker vi till Wudang, berget som brukar räknas som de kinesiska kampsporternas födelseplats, och hikar lite. Från Wudang verkar det vara lite knepigt att ta sig ner mot Guilin eller Yunnan, som är våra (eventuella) nästa mål, och därför har vi dragit strecket ner mot Wuhan, som verkar vara något slags tågmecka. Sen fick vi slut på fika.
Den rosa fläcken i norr, där strecket börjar, är alltså Peking. Därifrån åker vi sydväst till Pingyao, som verkar vara en cool stad som är väldigt gammal och välbevarad. Efter ett par dar där vänder vi åt sydöst och åker till Kaifeng, en gammal huvudstad, också väldigt oförstörd med mycket minnes från gamla kejsartider. Här möter vi Ica, som dittills varit i Hongkong. Därifrån åker vi till Wudang, berget som brukar räknas som de kinesiska kampsporternas födelseplats, och hikar lite. Från Wudang verkar det vara lite knepigt att ta sig ner mot Guilin eller Yunnan, som är våra (eventuella) nästa mål, och därför har vi dragit strecket ner mot Wuhan, som verkar vara något slags tågmecka. Sen fick vi slut på fika.
Hur man håller arbetslösheten nere
När du ska handla en liten pryl för 16 yuan på ett varuhus i tedistriktet, går det till på följande vis: Du haffar en av de dussintals försäljare som står och småpratar i ett hörn, och pekar ut prylen du vill ha. Hon tar prylen och ber dig följa med till en disk. Där sitter försäljare nr 2, till vilken du ger 16 yuan. Sen väntar du där medan försäljare nr 1 går till disk nr 2 och pratar med försäljare nr 3, som ger henne två papper. Försäljare nr 1 kommer tillbaka till disk nr 1 och ger de två pappren till försäljare nr 2, som skriver på dem, stämplar dem, behåller ett och ger den andra till dig. Försäljare nr 1 leder dig sen till disk nr 3, där du får ge ifrån dig pappret till försäljare nr 4. Han byter det mot tre andra papper; ett får försäljare nr 1, och de andra två får du som kvitto. Sen hjälps försäljare nr 1 och 4 åt att stoppa ner prylen i en påse, och du är klar.
Vid varje disk sitter ytterligare minst två personer och övervakar så att försäljare 1-4 gör sina jobb ordentligt.
Vid varje disk sitter ytterligare minst två personer och övervakar så att försäljare 1-4 gör sina jobb ordentligt.
Silk Market
Idag skulle Aramis och Athos handla grejer inför Resan med stort R. Vi åkte till Silk Market, Pekings absolut turistigaste plats, en femvånings inomhusmarknad där de säljer i princip allt, och i princip ingenting äkta. Silk Market är jobbigt, men det är verkligen en upplevelse. Hundratals kineser i likadana rosa tröjor, i huvudsak tjejer i tjugoårsåldern, ropar på en samtidigt. "Missy, missy, wanna buy some shoes converse what colour do you like what size I give you good price how much?! Missy wait!" kan de få ur sig på tiden det tar en att gå förbi dem i rask takt. När man väl har stannat och hittat något man vill ha, och frågar efter priset, pratar de på i ytterligare någon minut om hur bra kvalitet saken har, att det är äkta läder/Dolce&Gabbana/Haglöfs/Nike/NorthFace/Adidas/etc innan de drar fram den jättestora, vita miniräknaren, svär på att de ger just dig ett riktigt bra pris, och knappar in ett pris som skulle ha varit rätt dyrt i Sverige. Sen börjas det. "Nej nej, alldeles för dyrt!" - "Jo jo, det här är faktiskt äkta, men ok jag sänker det med tjugo yuan" - "Aldrig i livet, du får inte mer än X yuan" - "Är du på riktigt? Det här är faktiskt äkta!" - "Det är det inte alls, du får X" och så vidare i nån minut, tills man plockar upp sina grejer, lägger ifrån sig det man vill köpa och går. Och blir tillbakaropad med ett bättre pris. Och går igen. De allra flesta av våra affärer idag har gjorts på några meters avstånd, när vi varit så långt borta från försäljaren att hon börjat tro på oss när vi sa att X var vårt riktiga maxpris, då ropar de "OK, missy kom back! I give you X".
Dagens skörd blev en 70-liters ryggsäck (300), två ficklampor (30/st) ett par sandaler (120) två par linnebyxor (100/st) en våg till våra väskor (50) och en linneskjorta (70).
Vid sandalerna stod Athos i femton minuter och sa "120 yuan" om och om igen till en stackars tjej som slet och drog i hans kläder varje gång han försökte gå därifrån. Han behövde handgirpligen lyfta henne ur vägen för att kunna gå därifrån, och då blev han ändå tillbakaropad. "I should hit you!" sa hon när han till slut fick som han ville. "You're free to", svarade Athos lugnt, men hon vågade inte.
Dagens skörd blev en 70-liters ryggsäck (300), två ficklampor (30/st) ett par sandaler (120) två par linnebyxor (100/st) en våg till våra väskor (50) och en linneskjorta (70).
Vid sandalerna stod Athos i femton minuter och sa "120 yuan" om och om igen till en stackars tjej som slet och drog i hans kläder varje gång han försökte gå därifrån. Han behövde handgirpligen lyfta henne ur vägen för att kunna gå därifrån, och då blev han ändå tillbakaropad. "I should hit you!" sa hon när han till slut fick som han ville. "You're free to", svarade Athos lugnt, men hon vågade inte.
Ungefär så här varmt är det nu
Karaoke
Igår var vi på Karaoke med några kineser. Karaoke i Kina funkar inte som det gör i Sverige; det är inte en tv och en mick i hörnet på en bar. Stället kineserna ledde oss till liknade mest ett lyxigt hotell; bugande män i uniformer ledde oss till ett privat rum med soffor, glasbord, en stor plasma-tv och ett riktigt bra ljudsystem. Där satt vi i fem timmar och sjöng, dansade och drack dyr men god Heineken.
När tiden gick ut var vi på riktigt partyhumör och återvände hem för att lyssna på rockklassiker och spela gitarr på badmintonracketarna.
Utkast: Juni 5, 2011
Igår (lördag) gick vi upp klockan sex på morgonen och tog oss till universitetet. Där väntade en buss som skulle ta oss till staden Datong, där det finns två sevärdheter som båda är uppsatta på UNESCOs lista över världsarv. Den ena är ett gäng buddhistiska grottor uthuggna ur berget. Den andra är ett tempel soom hänger från en klippa i en dal.
Vi lärde oss en hel del under dessa två dagar. Det mest uppenbara var hur kineser semestrar: Vi åkte buss i sex och en halv timme, tittade på grottorna i en timme, sen åkte vi till hotellet och gick och la oss. Nästa morgon satte vi oss i bussen igen, åkte iväg till templet, tittade på det i en och en halv timme, och sen åkte vi hem. Tretton timmars resa för två och en halv timmes turistande.
Gången som ledde upp till grottorna var byggd för bara två år sedan, efter att UNESCO satt upp dem på listan. De fem byar som låg där innan hade blivit "relocated". Vår guide pekade up dem för oss på vägen därifrån; en kåkstad, i princip.
Grottorna var otroligt stora och otroligt detaljerade. Hela klippväggen var täckt av hål i olika storlekar, och i varje hål satt en bodhisattva. De minsta var bara några decimeter höga, de största som hus.
Vi hittade även ett igenmurat hål som vi kom fram till innehöll antingen en bodhisattva som gjorde nåt snuskigt, eller en människa som blivit levande inmurad. Nåt coolt var det iallafall definitivt.
Det såg en aning annorlunda ut när, mitt bland alla kameror och sovernirförsäljare, en kvinna satte sig ner och bad i all tysthet.
Det sägs att man under kulturrevolutionen försörde cirka 98% av det kinesiska kulturarvet, och det blev ganska uppenbart under de här två dagarna att det är snålt med sevärdheter. Det var så tjockt med folk på dessa två att det nästan var fånigt. I templet var man tvungen att köa, inte bara upp till templet, utan också hela vägen igenom. Det var enda anledningen till att vi blev kvar i så långt som en och en halv timme, vår guide hade planerat att vara därifrån inom en timme.
En gång i tiden hade man från templet utsikt över en flod som rann genom dalen. Nuförtiden är floden uppdämd och berget genomborrat av en tunnel. Utanför tunneln låg en hög metalskrot, ungefär som att ett tåg hade åkt ut ur tunneln och kraschat nedanför.
Det kanske låter som världen tråkigaste klassresa, men det var det verkligen inte. Det fanns två saker som gjorde resan värd. Det första var utsikten genom bussfönstret. Det var otroligt vackra landskap med mil efter mil av höga, gröna berg. Här och där fanns små byar i dalarna; pyttesmå hus av sten och lera omgärdade av fält där bönderna plogade med åsnor.
Det andra var hotellet. När guiden sa att vi skulle bo på ett femstjärnigt hotell skrattade vi lite för oss själva och undrade vilka sorts stjärnor det skulle vara. Men tji fick vi. Marmorgolv, queensize sängar, enorma mjuka badlakan i den rena, varma duschen, stor tv på rummet, AC och en enorm frukostbuffé. Vi var helt extatiska bara över de rena lakanen.
Vi lärde oss en hel del under dessa två dagar. Det mest uppenbara var hur kineser semestrar: Vi åkte buss i sex och en halv timme, tittade på grottorna i en timme, sen åkte vi till hotellet och gick och la oss. Nästa morgon satte vi oss i bussen igen, åkte iväg till templet, tittade på det i en och en halv timme, och sen åkte vi hem. Tretton timmars resa för två och en halv timmes turistande.
Gången som ledde upp till grottorna var byggd för bara två år sedan, efter att UNESCO satt upp dem på listan. De fem byar som låg där innan hade blivit "relocated". Vår guide pekade up dem för oss på vägen därifrån; en kåkstad, i princip.
Grottorna var otroligt stora och otroligt detaljerade. Hela klippväggen var täckt av hål i olika storlekar, och i varje hål satt en bodhisattva. De minsta var bara några decimeter höga, de största som hus.
Vi hittade även ett igenmurat hål som vi kom fram till innehöll antingen en bodhisattva som gjorde nåt snuskigt, eller en människa som blivit levande inmurad. Nåt coolt var det iallafall definitivt.
Det såg en aning annorlunda ut när, mitt bland alla kameror och sovernirförsäljare, en kvinna satte sig ner och bad i all tysthet.
Det sägs att man under kulturrevolutionen försörde cirka 98% av det kinesiska kulturarvet, och det blev ganska uppenbart under de här två dagarna att det är snålt med sevärdheter. Det var så tjockt med folk på dessa två att det nästan var fånigt. I templet var man tvungen att köa, inte bara upp till templet, utan också hela vägen igenom. Det var enda anledningen till att vi blev kvar i så långt som en och en halv timme, vår guide hade planerat att vara därifrån inom en timme.
En gång i tiden hade man från templet utsikt över en flod som rann genom dalen. Nuförtiden är floden uppdämd och berget genomborrat av en tunnel. Utanför tunneln låg en hög metalskrot, ungefär som att ett tåg hade åkt ut ur tunneln och kraschat nedanför.
Det kanske låter som världen tråkigaste klassresa, men det var det verkligen inte. Det fanns två saker som gjorde resan värd. Det första var utsikten genom bussfönstret. Det var otroligt vackra landskap med mil efter mil av höga, gröna berg. Här och där fanns små byar i dalarna; pyttesmå hus av sten och lera omgärdade av fält där bönderna plogade med åsnor.
Det andra var hotellet. När guiden sa att vi skulle bo på ett femstjärnigt hotell skrattade vi lite för oss själva och undrade vilka sorts stjärnor det skulle vara. Men tji fick vi. Marmorgolv, queensize sängar, enorma mjuka badlakan i den rena, varma duschen, stor tv på rummet, AC och en enorm frukostbuffé. Vi var helt extatiska bara över de rena lakanen.
Huh?
Äkta Mafan!
Varför har vi inte bloggat på så länge? Jo, för att vi har haft en släng av äkta kinesiskt strul.
Det började med att elen försvann. Detta brukar betyda att vi måste fylla på lite elpengar i vårt elskåp. Det gör man genom att gå ner till vaktmästarna och fylla på elkortet med pengar. Elkortet stoppar man sen in i elskåpet i trapphuset. Vaktmästarna tar dock bara kinesiska bankkort, så man måste först gå till mäklarna och ge dem pengar så att de fyller på kortet åt en. Det här gjordes, till slut, dagen efter att elen försvann.
Här bör nämnas att utan el funkar inte heller internetuppkopplingen. Eller varmvattenberedaren. Eller kylen för att kyla dricksvatten. Och det blir kolsvart klockan åtta på kvällen.
Dag två gick vi alltså upp med vårt påfyllda kort till elskåpet, och skulle stoppa i det för att få tillbaka vår el. Skåpet var låst. Vi ringde mannen i den blå overallen, som vi vet har nyckeln. Han kom upp, öppnade, tittade sig omkring och sa: "Huaile". Trasig.
Han gick, och vi ringde på hans inrådan elbolaget, som efter ett par timmar skickade två män med en massa verktyg. De ställde sig utanför det låste skåpet och väntade på att vi skulle låsa upp. Vi ringde tillbaka till mannen i den blå overallen, men icke. Han fick inte låsa upp vårt skåp längre.
Efter att ha ringt tillbaka till mäklarna, till vaktmästarna och till vår landlord så hade de två männen redan gått. Mäklarna sa att de inget kunde göra, eftersom det var en sak mellan landlorden och vaktmästarna. Vaktmästarna sa att landlorden inte betalat de avgifter hon borde. Landlorden sa att det vara en sak mellan vaktmästarna och killen som sålt lägenheten till henne. En efter en dog våra mobiler. Dagen gick, inget hände, och i den trettiofemgradiga värmen började vi längta alldeles otroligt mycket efter en dusch och lite kallt dricksvatten.
Mäklarna var de trevligaste i hela processen, och de lät oss lämna in våra telefoner hos dem på laddning. Klockan nio på kvällen den andra dagen, när vi hämtade telefonerna, fick vi reda på att problemet var löst, och reparatörerna skulle komma imorgon, det vill säga idag. Och hör och häpna, de kom! Elen är lagad! Det tog bara tre dagar...
Det började med att elen försvann. Detta brukar betyda att vi måste fylla på lite elpengar i vårt elskåp. Det gör man genom att gå ner till vaktmästarna och fylla på elkortet med pengar. Elkortet stoppar man sen in i elskåpet i trapphuset. Vaktmästarna tar dock bara kinesiska bankkort, så man måste först gå till mäklarna och ge dem pengar så att de fyller på kortet åt en. Det här gjordes, till slut, dagen efter att elen försvann.
Här bör nämnas att utan el funkar inte heller internetuppkopplingen. Eller varmvattenberedaren. Eller kylen för att kyla dricksvatten. Och det blir kolsvart klockan åtta på kvällen.
Dag två gick vi alltså upp med vårt påfyllda kort till elskåpet, och skulle stoppa i det för att få tillbaka vår el. Skåpet var låst. Vi ringde mannen i den blå overallen, som vi vet har nyckeln. Han kom upp, öppnade, tittade sig omkring och sa: "Huaile". Trasig.
Han gick, och vi ringde på hans inrådan elbolaget, som efter ett par timmar skickade två män med en massa verktyg. De ställde sig utanför det låste skåpet och väntade på att vi skulle låsa upp. Vi ringde tillbaka till mannen i den blå overallen, men icke. Han fick inte låsa upp vårt skåp längre.
Efter att ha ringt tillbaka till mäklarna, till vaktmästarna och till vår landlord så hade de två männen redan gått. Mäklarna sa att de inget kunde göra, eftersom det var en sak mellan landlorden och vaktmästarna. Vaktmästarna sa att landlorden inte betalat de avgifter hon borde. Landlorden sa att det vara en sak mellan vaktmästarna och killen som sålt lägenheten till henne. En efter en dog våra mobiler. Dagen gick, inget hände, och i den trettiofemgradiga värmen började vi längta alldeles otroligt mycket efter en dusch och lite kallt dricksvatten.
Mäklarna var de trevligaste i hela processen, och de lät oss lämna in våra telefoner hos dem på laddning. Klockan nio på kvällen den andra dagen, när vi hämtade telefonerna, fick vi reda på att problemet var löst, och reparatörerna skulle komma imorgon, det vill säga idag. Och hör och häpna, de kom! Elen är lagad! Det tog bara tre dagar...
