Utkast: Juni 5, 2011
Igår (lördag) gick vi upp klockan sex på morgonen och tog oss till universitetet. Där väntade en buss som skulle ta oss till staden Datong, där det finns två sevärdheter som båda är uppsatta på UNESCOs lista över världsarv. Den ena är ett gäng buddhistiska grottor uthuggna ur berget. Den andra är ett tempel soom hänger från en klippa i en dal.
Vi lärde oss en hel del under dessa två dagar. Det mest uppenbara var hur kineser semestrar: Vi åkte buss i sex och en halv timme, tittade på grottorna i en timme, sen åkte vi till hotellet och gick och la oss. Nästa morgon satte vi oss i bussen igen, åkte iväg till templet, tittade på det i en och en halv timme, och sen åkte vi hem. Tretton timmars resa för två och en halv timmes turistande.
Gången som ledde upp till grottorna var byggd för bara två år sedan, efter att UNESCO satt upp dem på listan. De fem byar som låg där innan hade blivit "relocated". Vår guide pekade up dem för oss på vägen därifrån; en kåkstad, i princip.
Grottorna var otroligt stora och otroligt detaljerade. Hela klippväggen var täckt av hål i olika storlekar, och i varje hål satt en bodhisattva. De minsta var bara några decimeter höga, de största som hus.
Vi hittade även ett igenmurat hål som vi kom fram till innehöll antingen en bodhisattva som gjorde nåt snuskigt, eller en människa som blivit levande inmurad. Nåt coolt var det iallafall definitivt.
Det såg en aning annorlunda ut när, mitt bland alla kameror och sovernirförsäljare, en kvinna satte sig ner och bad i all tysthet.
Det sägs att man under kulturrevolutionen försörde cirka 98% av det kinesiska kulturarvet, och det blev ganska uppenbart under de här två dagarna att det är snålt med sevärdheter. Det var så tjockt med folk på dessa två att det nästan var fånigt. I templet var man tvungen att köa, inte bara upp till templet, utan också hela vägen igenom. Det var enda anledningen till att vi blev kvar i så långt som en och en halv timme, vår guide hade planerat att vara därifrån inom en timme.
En gång i tiden hade man från templet utsikt över en flod som rann genom dalen. Nuförtiden är floden uppdämd och berget genomborrat av en tunnel. Utanför tunneln låg en hög metalskrot, ungefär som att ett tåg hade åkt ut ur tunneln och kraschat nedanför.
Det kanske låter som världen tråkigaste klassresa, men det var det verkligen inte. Det fanns två saker som gjorde resan värd. Det första var utsikten genom bussfönstret. Det var otroligt vackra landskap med mil efter mil av höga, gröna berg. Här och där fanns små byar i dalarna; pyttesmå hus av sten och lera omgärdade av fält där bönderna plogade med åsnor.
Det andra var hotellet. När guiden sa att vi skulle bo på ett femstjärnigt hotell skrattade vi lite för oss själva och undrade vilka sorts stjärnor det skulle vara. Men tji fick vi. Marmorgolv, queensize sängar, enorma mjuka badlakan i den rena, varma duschen, stor tv på rummet, AC och en enorm frukostbuffé. Vi var helt extatiska bara över de rena lakanen.
Vi lärde oss en hel del under dessa två dagar. Det mest uppenbara var hur kineser semestrar: Vi åkte buss i sex och en halv timme, tittade på grottorna i en timme, sen åkte vi till hotellet och gick och la oss. Nästa morgon satte vi oss i bussen igen, åkte iväg till templet, tittade på det i en och en halv timme, och sen åkte vi hem. Tretton timmars resa för två och en halv timmes turistande.
Gången som ledde upp till grottorna var byggd för bara två år sedan, efter att UNESCO satt upp dem på listan. De fem byar som låg där innan hade blivit "relocated". Vår guide pekade up dem för oss på vägen därifrån; en kåkstad, i princip.
Grottorna var otroligt stora och otroligt detaljerade. Hela klippväggen var täckt av hål i olika storlekar, och i varje hål satt en bodhisattva. De minsta var bara några decimeter höga, de största som hus.
Vi hittade även ett igenmurat hål som vi kom fram till innehöll antingen en bodhisattva som gjorde nåt snuskigt, eller en människa som blivit levande inmurad. Nåt coolt var det iallafall definitivt.
Det såg en aning annorlunda ut när, mitt bland alla kameror och sovernirförsäljare, en kvinna satte sig ner och bad i all tysthet.
Det sägs att man under kulturrevolutionen försörde cirka 98% av det kinesiska kulturarvet, och det blev ganska uppenbart under de här två dagarna att det är snålt med sevärdheter. Det var så tjockt med folk på dessa två att det nästan var fånigt. I templet var man tvungen att köa, inte bara upp till templet, utan också hela vägen igenom. Det var enda anledningen till att vi blev kvar i så långt som en och en halv timme, vår guide hade planerat att vara därifrån inom en timme.
En gång i tiden hade man från templet utsikt över en flod som rann genom dalen. Nuförtiden är floden uppdämd och berget genomborrat av en tunnel. Utanför tunneln låg en hög metalskrot, ungefär som att ett tåg hade åkt ut ur tunneln och kraschat nedanför.
Det kanske låter som världen tråkigaste klassresa, men det var det verkligen inte. Det fanns två saker som gjorde resan värd. Det första var utsikten genom bussfönstret. Det var otroligt vackra landskap med mil efter mil av höga, gröna berg. Här och där fanns små byar i dalarna; pyttesmå hus av sten och lera omgärdade av fält där bönderna plogade med åsnor.
Det andra var hotellet. När guiden sa att vi skulle bo på ett femstjärnigt hotell skrattade vi lite för oss själva och undrade vilka sorts stjärnor det skulle vara. Men tji fick vi. Marmorgolv, queensize sängar, enorma mjuka badlakan i den rena, varma duschen, stor tv på rummet, AC och en enorm frukostbuffé. Vi var helt extatiska bara över de rena lakanen.
Kommentarer
Postat av: Athos
Och allt detta, måste jag tillägga, gick på 200 kronor per person. Att det skulle betalat för bussen, som åkte över hundra mil, guiden, fyra måltider, två inträdesbiljetter och femsjärnigt hotell känns mycket osannolikt, så vi är antagligen hemligt sponsrade nånstans ifrån, om inte universitetet har världsmästaren i prutning bland de anställda...
Postat av: Katinka
Vilken utflykt!! Hade gärna varit med på den med! Saknar er allihopa!
Trackback
