马连道 [maliandao]
I söndags planerade vi att gå till en tegata i Peking som Porthos besökte den gången hon besökte Peking vintern 2007. Fortfarande bakfulla från lördagens mitt-i-natten-gasque styrde de tre musketörerna sin kos mot tunnelbanan som skulle ta dem till den sydvästra delen av Peking, där te i fullkomligt sinnesjonglerande mängder dagligen byter händer.
Vi klev av vid den pampiga byggnaden som inhyser Kinas stora hyllning till sin militär, kallat "Militärmuseet" och tog 20 djärva steg till närmsta taxi. (Här kan nämnas att taxichaufförer i Peking inte alltid vet var de är på väg, och inte direkt talar klart och tydligt till okunniga 外国人 "utlänningar".) Chauffören gav oss en förvirrad blick och ur hans mun kom ljud som fick våra hörövningslektioner att låta som A-kursen hemma i Uppsala - vi beslöt oss för att hellre gå vilse än att betala för en omväg och navigerade med hjälp av solen och Google Maps.
En lång promenad och några färska jordgubbar senare såg vi plötsligt en skylt med gatans namn, och tecknet 茶 [cha] blev mer och mer frekvent. Det var också då vi insåg varför taxichauffören blivit så förvånad. Det visade sig att Porthos tidigare bara sett en minimal bit av denna småstad till tedistrikt. Glädjen var förstås enorm, men var i hela fridens namn börjar man?
Det fanns flera hundra små butiker, men vi började med ett varuhus i Åhlens storlek. Teet säljs i måttet 斤 [jin], det vill säga 500 gram.
Varuhusen är uppdelade i mindre bås, och i varje bås sitter en kines vid ett tebord och vill bjuda en på te.
Vi frågade efter 乌龙茶 [wulongcha] - Wulongte, från Taiwan och blev visade till en temästare som satt i en av de mysigaste små teaffärer vi någonsin sett. Inredningen var helt fantastisk och musiken harmonisk. Det enda som överglänste mästarens tekunskaper var doften, färgen och smaken av det te hon bryggde.
Vi klev av vid den pampiga byggnaden som inhyser Kinas stora hyllning till sin militär, kallat "Militärmuseet" och tog 20 djärva steg till närmsta taxi. (Här kan nämnas att taxichaufförer i Peking inte alltid vet var de är på väg, och inte direkt talar klart och tydligt till okunniga 外国人 "utlänningar".) Chauffören gav oss en förvirrad blick och ur hans mun kom ljud som fick våra hörövningslektioner att låta som A-kursen hemma i Uppsala - vi beslöt oss för att hellre gå vilse än att betala för en omväg och navigerade med hjälp av solen och Google Maps.
En lång promenad och några färska jordgubbar senare såg vi plötsligt en skylt med gatans namn, och tecknet 茶 [cha] blev mer och mer frekvent. Det var också då vi insåg varför taxichauffören blivit så förvånad. Det visade sig att Porthos tidigare bara sett en minimal bit av denna småstad till tedistrikt. Glädjen var förstås enorm, men var i hela fridens namn börjar man?
Det fanns flera hundra små butiker, men vi började med ett varuhus i Åhlens storlek. Teet säljs i måttet 斤 [jin], det vill säga 500 gram.
Varuhusen är uppdelade i mindre bås, och i varje bås sitter en kines vid ett tebord och vill bjuda en på te.
Vi frågade efter 乌龙茶 [wulongcha] - Wulongte, från Taiwan och blev visade till en temästare som satt i en av de mysigaste små teaffärer vi någonsin sett. Inredningen var helt fantastisk och musiken harmonisk. Det enda som överglänste mästarens tekunskaper var doften, färgen och smaken av det te hon bryggde.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Wolong? Visst uttalas det "olång". Annars har jag sagt fel i fyra år. Men men...
Postat av: Anna
Japp, [olång] är korrekt. Ska jag ta med lite åt dig?
Trackback
