Ett - två - tre - kanin!

Peking ligger i en dal; till norr, öster och väster finns höga berg. Dess berg gör att det väldigt sällan blåser i Peking, och att de dagar det är molnigt (dvs oftast) så har inte avgaserna, fabrikernas utsläpp och röken från tusen gatukök någonstans att ta vägen. Därav smogen. En klar dag kan man se hus som ligger kanske tre kilometer bort, längre bort än så är allt hljt i en gråvit dimma. På smogiga dagar är avståndet ännu kortare. Idag är det allt annat än klart; ett tätt, lågt moln ligger över staden och koncentrerar smogen så mycket att man nästan kan dricka den. Om man nu skulle vilja det.

Denna fantastiska dag valde vi att åter gå och springa och spela badminton, och fick därmed erfara hur det måste kännas att försöka andas i rymden. Vi flåsade och flåsade, och ingenting hände. Det kom inget syre ner i våra lungor, bara mer och mer koldioxid (och förmodligen en del kolmonoxin, bly och annat kul). Det var fruktansvärt jobbigt.

Efter ett sådant pass smakar det extra gott med potatismos från potatismosmannen. Han står med sin vagn utanför vårt bostadsområde på kvällarna, och steker potatis i olja. Sen klipper har sönder potatisarna i en skål och blandar med allehanda grönsaker och hyperstark chili, och så häller han allt i en liten frigolitask, som man får bära hem. Hur gott som helst!