Japansk post-rock och stela folkslag
Igår var vi på Strawberry Festival. Den pågick i tre dagar, men vi var bara där den sista dagen. Vi hade inte riktigt förstått vad det var för något, men när vi kom dit så visade det sig vara en riktig muikfestival, typ Hultsfred fast mindre, och utan att folk tältade. Banden var mestadels kinesiska, och mestadels inte jättebra. Mitt i alltihop dök Mono upp. Mono är ett japanskt post-rock band som Porthos velat höra live sen i tonåren, men gett upp hoppet på. De var fantastiska, och uppenbarligen måste kineserna också ha gillat dem, för det var smockfullt runt scenen när de spelade. Och då upptäckte vi något vi aldrig väntat oss. Svenskarna är inte världens stelaste folk!
Hur ofta klagar inte vi svenskar på att vi är så fruktansvärta stela? Så fort vi ser folk från andra länder dansa på gatufestivaler och dylikt, så suckar vi och säger bittert att sådär skulle vi svenskar aldrig göra, vi är så stela och tråkiga, vi står bara still och lyssnar.
Men igår var det precis tvärtom. Tre entusiastiska svenskar stod och diggar i ett hav av kinesiska ungdomar som stod ungefär lika stilla som de gör på tunnelbanan. Vid slutet av låtarna applåderade kineserna artigt, den sortens applåderande när man håller ena handen still och bara klappar lite snett med den andra. Och detta till post-rock! När konserten var slut skrek vi svenskar hungrigt efter en encore, men vi var inte särskilt förvånade att Mono inte ville spela mer, inte för en sån publik.
(Klumpigt nog kom det inte med någon kamera, så jag tänker låtsas som att jag tog den här bilden /Aramis)
Hur ofta klagar inte vi svenskar på att vi är så fruktansvärta stela? Så fort vi ser folk från andra länder dansa på gatufestivaler och dylikt, så suckar vi och säger bittert att sådär skulle vi svenskar aldrig göra, vi är så stela och tråkiga, vi står bara still och lyssnar.
Men igår var det precis tvärtom. Tre entusiastiska svenskar stod och diggar i ett hav av kinesiska ungdomar som stod ungefär lika stilla som de gör på tunnelbanan. Vid slutet av låtarna applåderade kineserna artigt, den sortens applåderande när man håller ena handen still och bara klappar lite snett med den andra. Och detta till post-rock! När konserten var slut skrek vi svenskar hungrigt efter en encore, men vi var inte särskilt förvånade att Mono inte ville spela mer, inte för en sån publik.
(Klumpigt nog kom det inte med någon kamera, så jag tänker låtsas som att jag tog den här bilden /Aramis)
Kommentarer
Trackback
