Ett - två - tre - kanin!

På tunnelbanestationerna finns gula pilar målade på plattformen i grupper av tre. När tåget kommer in, stannar det så att en dörr kommer framför varje grupp. En pil pekar ut från dörren, de andra två pekar snett in mot dörren. Detta för att visa att man ska stå på sidorna och vänta tills folk har gått av innan man går på. Det är pedagogiskt upplagt, och svårt att inte fatta. När det är rusningstrafik på de lite större stationerna står det dessutom en vakt vid varje dörr och ser till att folk håller sig till ordningen.

Men när det inte finns någon vakt, så tränger sig dussinet människor fram och står tryckta mot dörren när den öppnas, för att sedan behöva stångas och knuffas med de som ska ut.

 

Vadfalls? undrar vi. Vi har sett stå-på-sidan-och-vänta-tekniken i andra storstäder (då menar vi inte Stockholm, mer typ London) och det har funkat relativt bra, med eller utan vakter. Visst finns det alltid de som ska på först, men här är verkligen alla så.

 

Detta ledde till en diskussion om det kinesiska tankesättet, vilket vi snart kopplade (såsom vi ofta kopplar saker) till det fruktade D-ordet. Kan det vara så att det krävs en viss sammanhållnig bland folket, en viss respekt för andra, en viss benägenhet att följa regler även när det inte finns någon som genomtvingar dem? Kan detta vara en anledning till att Kina kanske inte ännu är redo? Eller är det snarare så att D-ordet i sig leder till denna förståelse?

 

Diskussionen ledde varken till att vi startade revolution eller gick med i Partiet. Men det kanske kan vara en idé om någon vill skriva någon sorts avhandling i statsvetenskap. Eller psykologi? Eller kanske kulturantropologi..?