Ett - två - tre - kanin!

Vi har fått en ny kompis - en nordkoreanska. När vi säger detta till våra svenska släktingar och vänner frågar de ivrigt: är hon flykting? Nej. Hon är så långt ifrån en flykting man kan komma; hon är dotter till en diplomat. Hon är cirka hälften så stor som en vanlig människa (med vilket vi givetvis menar svensk) och väldigt trevlig. Hon tycker om allt som är gulligt, och är även extremt gullig själv. Hon ropar hela tiden på oss med våra kinesiska namn, hon håller oss i handen när vi går omkring, och hon frågar oss alltid om vi vill följa med och åka skridskor. Nu har hon också flyttat in i en ny lägenhet, i ett hus alldeles nära oss. Hon bor tillsammans med en kompis, men idag blev hon ensam hemma på kvällen, och det vågade hon inte vara, så då bjöd hon in sig hos oss. Klockan hann bli elva på kvällen innan hon bestämde sig för att det var dags att gå hem, och då skulle givetvis en av de stora starka karlarna songa henne (gå med henne hem).



Vi tycker väldigt mycket om denna lilla människa, och hon verkar gilla oss också. Hon kan dessutom inte ett ord engelska, så vi blir så illa tvungen att prata kinesiska med henne (hon går i samma klass som vi, men är väldigt mycket bättre på att prata). Eller så kan vi lära oss koreanska, men vi tycker att nog får vara nog.