Från sommarpalats till gaybar
Igår försökte vi desperat fly undan den intensiva värmen i Sommarpalatset, den gigantiska parken i nordvästra Peking, där de gamla kejsarfamiljerna bodde på somrarna förr i tiden. Parken är anlagd runt en stor sjö som ska ge svalka, men särskilt svalt var det inte där heller. Vi och två supertrevliga tyskar hade picknick i skuggan av några träd och låg och latade oss hela dan.
När vi så småningom blev hungriga tog vi oss till Sanlitun, bardistriktet, och åt fantastiskt god mat på en italiensk/mexikansk restaurang. Därefter följde drinkar, och därefter gjorde vi äntligen slag i saken gällande något vi pratat om i flera månader; vi gick till Destination, Pekings mest kända gaybar. Det var dock inte så mycket action som vi väntade oss, och de utlovade manliga stripporna uteblev. Pekings lesbiska kvinnor lyste även med sin frånvaro; klubben var till 99% fylld av killar.
När vi så småningom blev hungriga tog vi oss till Sanlitun, bardistriktet, och åt fantastiskt god mat på en italiensk/mexikansk restaurang. Därefter följde drinkar, och därefter gjorde vi äntligen slag i saken gällande något vi pratat om i flera månader; vi gick till Destination, Pekings mest kända gaybar. Det var dock inte så mycket action som vi väntade oss, och de utlovade manliga stripporna uteblev. Pekings lesbiska kvinnor lyste även med sin frånvaro; klubben var till 99% fylld av killar.
Ode till Kuddhavet
Havet är Mjukt
mel. Havet är djupt/Under the sea
Du tror att man måste plugga
I syrebefriat rum
Men vi kommer inte kugga
För språk är ju bara flum
Nej se här på våra kuddar
Här finns inga hårda krav
Filtar och mattor luddar
Och skapar ett härligt hav
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Nere på botten
Där finns det popcorn
Som tappats ut
Plugga är bara släp och slit
Böckerna tar vi inte hit
Skiter i texter
Sa någon Dexter?
Havet är mjukt
Kineser kan inte softa
De kan inte ta det lugnt
Och vi gör det inte ofta
Det finns blott en enda punkt
Där ute är vi turister
Och måste bestiga mur
Vi slutligen orken mister
Behöver en härlig lur
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Här kan man sova
Det vill jag lova
Nappa och njut
Vi kommer alla dö av törst
Om inte spriten tar oss först
Vem songar vatten?
Det vete katten
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Havet är mjukt
Kuailuo han grinar
Skrattar och flinar
Det är helt sjukt
Väggar och handfat går i kras
Vi bara höjer vårat glas
Morgan och cola
I våran håla
Havet är mjukt
Skippa Kahluan
Drick 67:an
Havet är mjukt
Inget oss stoppar
Baijiu i koppar
Klottra i taket
Sen blir det naket
Ligga och festa
Det är det bästa
Havet är mjukt
Magtröjor
Det finns en trend här i Peking som vi alla har lagt märke till, nämligen magtröjor för män. Det är alltså inte så att det säljs korta tröjor, trots att det förmodligen skulle sälja väldigt bra. Kinesiska män rullar istället upp sina t-shirtar, upp till armålorna, och viker till dem så att de stannar uppe. Så går de omkring, med den solbruna, svettiga magen blottad. Det kan ju knappast vara mycket svalare, eftersom solen ligger på ännu mer på huden, och solbrännan, som kineser i allmänhet tycker är fult, lär se ganska konstig ut. Så varför? Alla förslag är välkomna.
Det här med att framställa sitt land som lite bättre
Till idag hade vi som läxa att, alla svenskar tillsammans, berätta en svensk saga på kinesiska. Vi valde De tre bockarna Bruse, efter en kort diskussion om huruvida den verkligen är svensk, eller från nåt annat europeiskt land. Men vi kom fram till att eftersom våra klasskamrater är från Indonesien, Sydkorea, Nordkorea, Uganda, Bulgarien, Australien, Nepal och Japan, så var det ganska lite chans att någon annan skulle veta.
De flesta andra hade ganska "vuxna" sagor, mer åt kärlekslegend-hållet. Därför påpekade vi redan när vi gick fram för att berätta vår saga att den var för barn.
"Vilken sort?" sa vår lärare. "Är det en pojksaga eller en flicksaga?"
Vi förklarade, med lite stolthet, att i Sverige delar vi inte in sagor i flicksagor och pojksagor, utan alla sagor är för alla. Vi höll dock taktiskt tyst om att Wahlströms Ungdomsböcker fortfarande har röda respektive gröna ryggar...
De flesta andra hade ganska "vuxna" sagor, mer åt kärlekslegend-hållet. Därför påpekade vi redan när vi gick fram för att berätta vår saga att den var för barn.
"Vilken sort?" sa vår lärare. "Är det en pojksaga eller en flicksaga?"
Vi förklarade, med lite stolthet, att i Sverige delar vi inte in sagor i flicksagor och pojksagor, utan alla sagor är för alla. Vi höll dock taktiskt tyst om att Wahlströms Ungdomsböcker fortfarande har röda respektive gröna ryggar...
Utkast: Juni 13, 2011
När skolan är slut ska Athos, Aramis, Porthos, Ica och Porthos flickvän Sofia (som nu är här) ut och resa. Idag satt vi alla fem på Starbucks och smidde planer. Resan kommer att gå med tåg så långt det går, och vi ska försöka resa på natten, så att vi har dagarna på oss att roa oss. Vi var alla överens om att vi egentligen skulle behöva ett halvår för att se allt vi ville se, men på de tre veckor vi har ska vi ändå se till att se rätt mycket av landet.
Den rosa fläcken i norr, där strecket börjar, är alltså Peking. Därifrån åker vi sydväst till Pingyao, som verkar vara en cool stad som är väldigt gammal och välbevarad. Efter ett par dar där vänder vi åt sydöst och åker till Kaifeng, en gammal huvudstad, också väldigt oförstörd med mycket minnes från gamla kejsartider. Här möter vi Ica, som dittills varit i Hongkong. Därifrån åker vi till Wudang, berget som brukar räknas som de kinesiska kampsporternas födelseplats, och hikar lite. Från Wudang verkar det vara lite knepigt att ta sig ner mot Guilin eller Yunnan, som är våra (eventuella) nästa mål, och därför har vi dragit strecket ner mot Wuhan, som verkar vara något slags tågmecka. Sen fick vi slut på fika.
Den rosa fläcken i norr, där strecket börjar, är alltså Peking. Därifrån åker vi sydväst till Pingyao, som verkar vara en cool stad som är väldigt gammal och välbevarad. Efter ett par dar där vänder vi åt sydöst och åker till Kaifeng, en gammal huvudstad, också väldigt oförstörd med mycket minnes från gamla kejsartider. Här möter vi Ica, som dittills varit i Hongkong. Därifrån åker vi till Wudang, berget som brukar räknas som de kinesiska kampsporternas födelseplats, och hikar lite. Från Wudang verkar det vara lite knepigt att ta sig ner mot Guilin eller Yunnan, som är våra (eventuella) nästa mål, och därför har vi dragit strecket ner mot Wuhan, som verkar vara något slags tågmecka. Sen fick vi slut på fika.
Hur man håller arbetslösheten nere
När du ska handla en liten pryl för 16 yuan på ett varuhus i tedistriktet, går det till på följande vis: Du haffar en av de dussintals försäljare som står och småpratar i ett hörn, och pekar ut prylen du vill ha. Hon tar prylen och ber dig följa med till en disk. Där sitter försäljare nr 2, till vilken du ger 16 yuan. Sen väntar du där medan försäljare nr 1 går till disk nr 2 och pratar med försäljare nr 3, som ger henne två papper. Försäljare nr 1 kommer tillbaka till disk nr 1 och ger de två pappren till försäljare nr 2, som skriver på dem, stämplar dem, behåller ett och ger den andra till dig. Försäljare nr 1 leder dig sen till disk nr 3, där du får ge ifrån dig pappret till försäljare nr 4. Han byter det mot tre andra papper; ett får försäljare nr 1, och de andra två får du som kvitto. Sen hjälps försäljare nr 1 och 4 åt att stoppa ner prylen i en påse, och du är klar.
Vid varje disk sitter ytterligare minst två personer och övervakar så att försäljare 1-4 gör sina jobb ordentligt.
Vid varje disk sitter ytterligare minst två personer och övervakar så att försäljare 1-4 gör sina jobb ordentligt.
Silk Market
Idag skulle Aramis och Athos handla grejer inför Resan med stort R. Vi åkte till Silk Market, Pekings absolut turistigaste plats, en femvånings inomhusmarknad där de säljer i princip allt, och i princip ingenting äkta. Silk Market är jobbigt, men det är verkligen en upplevelse. Hundratals kineser i likadana rosa tröjor, i huvudsak tjejer i tjugoårsåldern, ropar på en samtidigt. "Missy, missy, wanna buy some shoes converse what colour do you like what size I give you good price how much?! Missy wait!" kan de få ur sig på tiden det tar en att gå förbi dem i rask takt. När man väl har stannat och hittat något man vill ha, och frågar efter priset, pratar de på i ytterligare någon minut om hur bra kvalitet saken har, att det är äkta läder/Dolce&Gabbana/Haglöfs/Nike/NorthFace/Adidas/etc innan de drar fram den jättestora, vita miniräknaren, svär på att de ger just dig ett riktigt bra pris, och knappar in ett pris som skulle ha varit rätt dyrt i Sverige. Sen börjas det. "Nej nej, alldeles för dyrt!" - "Jo jo, det här är faktiskt äkta, men ok jag sänker det med tjugo yuan" - "Aldrig i livet, du får inte mer än X yuan" - "Är du på riktigt? Det här är faktiskt äkta!" - "Det är det inte alls, du får X" och så vidare i nån minut, tills man plockar upp sina grejer, lägger ifrån sig det man vill köpa och går. Och blir tillbakaropad med ett bättre pris. Och går igen. De allra flesta av våra affärer idag har gjorts på några meters avstånd, när vi varit så långt borta från försäljaren att hon börjat tro på oss när vi sa att X var vårt riktiga maxpris, då ropar de "OK, missy kom back! I give you X".
Dagens skörd blev en 70-liters ryggsäck (300), två ficklampor (30/st) ett par sandaler (120) två par linnebyxor (100/st) en våg till våra väskor (50) och en linneskjorta (70).
Vid sandalerna stod Athos i femton minuter och sa "120 yuan" om och om igen till en stackars tjej som slet och drog i hans kläder varje gång han försökte gå därifrån. Han behövde handgirpligen lyfta henne ur vägen för att kunna gå därifrån, och då blev han ändå tillbakaropad. "I should hit you!" sa hon när han till slut fick som han ville. "You're free to", svarade Athos lugnt, men hon vågade inte.
Dagens skörd blev en 70-liters ryggsäck (300), två ficklampor (30/st) ett par sandaler (120) två par linnebyxor (100/st) en våg till våra väskor (50) och en linneskjorta (70).
Vid sandalerna stod Athos i femton minuter och sa "120 yuan" om och om igen till en stackars tjej som slet och drog i hans kläder varje gång han försökte gå därifrån. Han behövde handgirpligen lyfta henne ur vägen för att kunna gå därifrån, och då blev han ändå tillbakaropad. "I should hit you!" sa hon när han till slut fick som han ville. "You're free to", svarade Athos lugnt, men hon vågade inte.
Ungefär så här varmt är det nu
Karaoke
Igår var vi på Karaoke med några kineser. Karaoke i Kina funkar inte som det gör i Sverige; det är inte en tv och en mick i hörnet på en bar. Stället kineserna ledde oss till liknade mest ett lyxigt hotell; bugande män i uniformer ledde oss till ett privat rum med soffor, glasbord, en stor plasma-tv och ett riktigt bra ljudsystem. Där satt vi i fem timmar och sjöng, dansade och drack dyr men god Heineken.
När tiden gick ut var vi på riktigt partyhumör och återvände hem för att lyssna på rockklassiker och spela gitarr på badmintonracketarna.
Utkast: Juni 5, 2011
Igår (lördag) gick vi upp klockan sex på morgonen och tog oss till universitetet. Där väntade en buss som skulle ta oss till staden Datong, där det finns två sevärdheter som båda är uppsatta på UNESCOs lista över världsarv. Den ena är ett gäng buddhistiska grottor uthuggna ur berget. Den andra är ett tempel soom hänger från en klippa i en dal.
Vi lärde oss en hel del under dessa två dagar. Det mest uppenbara var hur kineser semestrar: Vi åkte buss i sex och en halv timme, tittade på grottorna i en timme, sen åkte vi till hotellet och gick och la oss. Nästa morgon satte vi oss i bussen igen, åkte iväg till templet, tittade på det i en och en halv timme, och sen åkte vi hem. Tretton timmars resa för två och en halv timmes turistande.
Gången som ledde upp till grottorna var byggd för bara två år sedan, efter att UNESCO satt upp dem på listan. De fem byar som låg där innan hade blivit "relocated". Vår guide pekade up dem för oss på vägen därifrån; en kåkstad, i princip.
Grottorna var otroligt stora och otroligt detaljerade. Hela klippväggen var täckt av hål i olika storlekar, och i varje hål satt en bodhisattva. De minsta var bara några decimeter höga, de största som hus.
Vi hittade även ett igenmurat hål som vi kom fram till innehöll antingen en bodhisattva som gjorde nåt snuskigt, eller en människa som blivit levande inmurad. Nåt coolt var det iallafall definitivt.
Det såg en aning annorlunda ut när, mitt bland alla kameror och sovernirförsäljare, en kvinna satte sig ner och bad i all tysthet.
Det sägs att man under kulturrevolutionen försörde cirka 98% av det kinesiska kulturarvet, och det blev ganska uppenbart under de här två dagarna att det är snålt med sevärdheter. Det var så tjockt med folk på dessa två att det nästan var fånigt. I templet var man tvungen att köa, inte bara upp till templet, utan också hela vägen igenom. Det var enda anledningen till att vi blev kvar i så långt som en och en halv timme, vår guide hade planerat att vara därifrån inom en timme.
En gång i tiden hade man från templet utsikt över en flod som rann genom dalen. Nuförtiden är floden uppdämd och berget genomborrat av en tunnel. Utanför tunneln låg en hög metalskrot, ungefär som att ett tåg hade åkt ut ur tunneln och kraschat nedanför.
Det kanske låter som världen tråkigaste klassresa, men det var det verkligen inte. Det fanns två saker som gjorde resan värd. Det första var utsikten genom bussfönstret. Det var otroligt vackra landskap med mil efter mil av höga, gröna berg. Här och där fanns små byar i dalarna; pyttesmå hus av sten och lera omgärdade av fält där bönderna plogade med åsnor.
Det andra var hotellet. När guiden sa att vi skulle bo på ett femstjärnigt hotell skrattade vi lite för oss själva och undrade vilka sorts stjärnor det skulle vara. Men tji fick vi. Marmorgolv, queensize sängar, enorma mjuka badlakan i den rena, varma duschen, stor tv på rummet, AC och en enorm frukostbuffé. Vi var helt extatiska bara över de rena lakanen.
Vi lärde oss en hel del under dessa två dagar. Det mest uppenbara var hur kineser semestrar: Vi åkte buss i sex och en halv timme, tittade på grottorna i en timme, sen åkte vi till hotellet och gick och la oss. Nästa morgon satte vi oss i bussen igen, åkte iväg till templet, tittade på det i en och en halv timme, och sen åkte vi hem. Tretton timmars resa för två och en halv timmes turistande.
Gången som ledde upp till grottorna var byggd för bara två år sedan, efter att UNESCO satt upp dem på listan. De fem byar som låg där innan hade blivit "relocated". Vår guide pekade up dem för oss på vägen därifrån; en kåkstad, i princip.
Grottorna var otroligt stora och otroligt detaljerade. Hela klippväggen var täckt av hål i olika storlekar, och i varje hål satt en bodhisattva. De minsta var bara några decimeter höga, de största som hus.
Vi hittade även ett igenmurat hål som vi kom fram till innehöll antingen en bodhisattva som gjorde nåt snuskigt, eller en människa som blivit levande inmurad. Nåt coolt var det iallafall definitivt.
Det såg en aning annorlunda ut när, mitt bland alla kameror och sovernirförsäljare, en kvinna satte sig ner och bad i all tysthet.
Det sägs att man under kulturrevolutionen försörde cirka 98% av det kinesiska kulturarvet, och det blev ganska uppenbart under de här två dagarna att det är snålt med sevärdheter. Det var så tjockt med folk på dessa två att det nästan var fånigt. I templet var man tvungen att köa, inte bara upp till templet, utan också hela vägen igenom. Det var enda anledningen till att vi blev kvar i så långt som en och en halv timme, vår guide hade planerat att vara därifrån inom en timme.
En gång i tiden hade man från templet utsikt över en flod som rann genom dalen. Nuförtiden är floden uppdämd och berget genomborrat av en tunnel. Utanför tunneln låg en hög metalskrot, ungefär som att ett tåg hade åkt ut ur tunneln och kraschat nedanför.
Det kanske låter som världen tråkigaste klassresa, men det var det verkligen inte. Det fanns två saker som gjorde resan värd. Det första var utsikten genom bussfönstret. Det var otroligt vackra landskap med mil efter mil av höga, gröna berg. Här och där fanns små byar i dalarna; pyttesmå hus av sten och lera omgärdade av fält där bönderna plogade med åsnor.
Det andra var hotellet. När guiden sa att vi skulle bo på ett femstjärnigt hotell skrattade vi lite för oss själva och undrade vilka sorts stjärnor det skulle vara. Men tji fick vi. Marmorgolv, queensize sängar, enorma mjuka badlakan i den rena, varma duschen, stor tv på rummet, AC och en enorm frukostbuffé. Vi var helt extatiska bara över de rena lakanen.
Huh?
Äkta Mafan!
Varför har vi inte bloggat på så länge? Jo, för att vi har haft en släng av äkta kinesiskt strul.
Det började med att elen försvann. Detta brukar betyda att vi måste fylla på lite elpengar i vårt elskåp. Det gör man genom att gå ner till vaktmästarna och fylla på elkortet med pengar. Elkortet stoppar man sen in i elskåpet i trapphuset. Vaktmästarna tar dock bara kinesiska bankkort, så man måste först gå till mäklarna och ge dem pengar så att de fyller på kortet åt en. Det här gjordes, till slut, dagen efter att elen försvann.
Här bör nämnas att utan el funkar inte heller internetuppkopplingen. Eller varmvattenberedaren. Eller kylen för att kyla dricksvatten. Och det blir kolsvart klockan åtta på kvällen.
Dag två gick vi alltså upp med vårt påfyllda kort till elskåpet, och skulle stoppa i det för att få tillbaka vår el. Skåpet var låst. Vi ringde mannen i den blå overallen, som vi vet har nyckeln. Han kom upp, öppnade, tittade sig omkring och sa: "Huaile". Trasig.
Han gick, och vi ringde på hans inrådan elbolaget, som efter ett par timmar skickade två män med en massa verktyg. De ställde sig utanför det låste skåpet och väntade på att vi skulle låsa upp. Vi ringde tillbaka till mannen i den blå overallen, men icke. Han fick inte låsa upp vårt skåp längre.
Efter att ha ringt tillbaka till mäklarna, till vaktmästarna och till vår landlord så hade de två männen redan gått. Mäklarna sa att de inget kunde göra, eftersom det var en sak mellan landlorden och vaktmästarna. Vaktmästarna sa att landlorden inte betalat de avgifter hon borde. Landlorden sa att det vara en sak mellan vaktmästarna och killen som sålt lägenheten till henne. En efter en dog våra mobiler. Dagen gick, inget hände, och i den trettiofemgradiga värmen började vi längta alldeles otroligt mycket efter en dusch och lite kallt dricksvatten.
Mäklarna var de trevligaste i hela processen, och de lät oss lämna in våra telefoner hos dem på laddning. Klockan nio på kvällen den andra dagen, när vi hämtade telefonerna, fick vi reda på att problemet var löst, och reparatörerna skulle komma imorgon, det vill säga idag. Och hör och häpna, de kom! Elen är lagad! Det tog bara tre dagar...
Det började med att elen försvann. Detta brukar betyda att vi måste fylla på lite elpengar i vårt elskåp. Det gör man genom att gå ner till vaktmästarna och fylla på elkortet med pengar. Elkortet stoppar man sen in i elskåpet i trapphuset. Vaktmästarna tar dock bara kinesiska bankkort, så man måste först gå till mäklarna och ge dem pengar så att de fyller på kortet åt en. Det här gjordes, till slut, dagen efter att elen försvann.
Här bör nämnas att utan el funkar inte heller internetuppkopplingen. Eller varmvattenberedaren. Eller kylen för att kyla dricksvatten. Och det blir kolsvart klockan åtta på kvällen.
Dag två gick vi alltså upp med vårt påfyllda kort till elskåpet, och skulle stoppa i det för att få tillbaka vår el. Skåpet var låst. Vi ringde mannen i den blå overallen, som vi vet har nyckeln. Han kom upp, öppnade, tittade sig omkring och sa: "Huaile". Trasig.
Han gick, och vi ringde på hans inrådan elbolaget, som efter ett par timmar skickade två män med en massa verktyg. De ställde sig utanför det låste skåpet och väntade på att vi skulle låsa upp. Vi ringde tillbaka till mannen i den blå overallen, men icke. Han fick inte låsa upp vårt skåp längre.
Efter att ha ringt tillbaka till mäklarna, till vaktmästarna och till vår landlord så hade de två männen redan gått. Mäklarna sa att de inget kunde göra, eftersom det var en sak mellan landlorden och vaktmästarna. Vaktmästarna sa att landlorden inte betalat de avgifter hon borde. Landlorden sa att det vara en sak mellan vaktmästarna och killen som sålt lägenheten till henne. En efter en dog våra mobiler. Dagen gick, inget hände, och i den trettiofemgradiga värmen började vi längta alldeles otroligt mycket efter en dusch och lite kallt dricksvatten.
Mäklarna var de trevligaste i hela processen, och de lät oss lämna in våra telefoner hos dem på laddning. Klockan nio på kvällen den andra dagen, när vi hämtade telefonerna, fick vi reda på att problemet var löst, och reparatörerna skulle komma imorgon, det vill säga idag. Och hör och häpna, de kom! Elen är lagad! Det tog bara tre dagar...
Man får inte kissa på miouren!
(^ läs på gotländska, förstås)
Idag var vi alltså på muren igen, fast en annan mur. Den vi åkte till idag heter Hunaghua, vilket betyder gul blomma. Den gick förr i tiden över en flod, men sen rev de ner den bit som gick över floden och byggde en damm av stenarna. Vid den dammen väntade vår minibusschafför medan vi klättrade omkring i två-tre timmar.
Den här delen av muren är egentligen avstängd, men det struntade alla i, och klättrade där ändå. Avgiften var 2 yuan per person, vilket man gav till ett par gamla gubbar med en hemgjord skylt som satt vid stigen upp till muren. För att komma upp på själva muren var man tvungen att klättra upp för en en liten stålstege och klämma sig in genom ett ganska litet hål.
Det var otroligt dimmigt idag (vilket vi var rätt glada äver, det var varmt nog utan en gassande sol) men man kan ändå se muren ringla sig iväg i fjärran.
Den högsta punkten vi kom till var ett vakttorn. Därinne fanns en stege som någon snickrat själv genom att surra ihop pinnar med ståltråd. Den klättrade de modiga upp för, och belönades med en fantastiskt utsikt.
Det var rätt brant.
På vägen tillbaka stötte vi på något sorts märkligt magiskt fält där gravitationen verkade mycket annorlunda...
Idag var vi alltså på muren igen, fast en annan mur. Den vi åkte till idag heter Hunaghua, vilket betyder gul blomma. Den gick förr i tiden över en flod, men sen rev de ner den bit som gick över floden och byggde en damm av stenarna. Vid den dammen väntade vår minibusschafför medan vi klättrade omkring i två-tre timmar.
Den här delen av muren är egentligen avstängd, men det struntade alla i, och klättrade där ändå. Avgiften var 2 yuan per person, vilket man gav till ett par gamla gubbar med en hemgjord skylt som satt vid stigen upp till muren. För att komma upp på själva muren var man tvungen att klättra upp för en en liten stålstege och klämma sig in genom ett ganska litet hål.
Det var otroligt dimmigt idag (vilket vi var rätt glada äver, det var varmt nog utan en gassande sol) men man kan ändå se muren ringla sig iväg i fjärran.
Den högsta punkten vi kom till var ett vakttorn. Därinne fanns en stege som någon snickrat själv genom att surra ihop pinnar med ståltråd. Den klättrade de modiga upp för, och belönades med en fantastiskt utsikt.
Det var rätt brant.
På vägen tillbaka stötte vi på något sorts märkligt magiskt fält där gravitationen verkade mycket annorlunda...
Och här gick vi...
...och trodde att vi inte kunde bli förvånade mer.
Så sprang vi på ett träd som inte mådde så bra, så det hade fått dropp.
Så sprang vi på ett träd som inte mådde så bra, så det hade fått dropp.
En guidad tur till The Rabbit Hole
Vi tänkte att vi skulle visa er lite bilder av hur vi bor.
Det här är Porthos rum, med den bästa utsikten.
Här är vårt kök, som är ovanligt rent idag.
Här i vardagsrummet brukar vi sitta och plugga, eller planera den fantastiska och fantasifulla resa som vi snart ska ge oss ut på.
Det här är Aramis rum.
Det största rummet delar Milady de Winter och Athos på.
Eftersom Milady de Winter har fått dela rum så länge, får hon även en egen walk-in-closet.
Här sover d'Artagnan, samt ibland den flicka som ABSOLUT inte är hans flickvän. Inte alls.
Det här är Porthos rum, med den bästa utsikten.
Här är vårt kök, som är ovanligt rent idag.
Här i vardagsrummet brukar vi sitta och plugga, eller planera den fantastiska och fantasifulla resa som vi snart ska ge oss ut på.
Det här är Aramis rum.
Det största rummet delar Milady de Winter och Athos på.
Eftersom Milady de Winter har fått dela rum så länge, får hon även en egen walk-in-closet.
Här sover d'Artagnan, samt ibland den flicka som ABSOLUT inte är hans flickvän. Inte alls.
Zzzzzzzz
En våg av trötthet drar över The Rabbit Hole. Vissa är magsjuka, andra bara sover. Närvaron i skolan har under den senaste veckan varit rekordlåg, och överallt i lägenheten ligger folk och snoozar sött. En typisk dag går hälften av oss upp, segar oss iväg till skolan, sitter och nickar oss igenom en lektion, och ger sedan upp och går hem och lägger oss. De som stannar hemma går upp, äter frukost, och lägger sig sedan i kuddhavet för en 4-timmars nap. Lunch, och upprepa.
Vi har två besökare den här veckan; Porthos mor och Aramis pojkvän, men de båda verkar också ha smittats av sömnsjukan. Vi har spekulerat lite slött om anledningen till denna nästan patologiska trötthet. Är det värmen som börjar komma åt oss? Är vi bara lessa på att vara här? Eller har vi alla drabbats av något slags sömnvirus? Men vi diskuterar aldrig saken särskilt länge, innan vi somnar om.
Vi har två besökare den här veckan; Porthos mor och Aramis pojkvän, men de båda verkar också ha smittats av sömnsjukan. Vi har spekulerat lite slött om anledningen till denna nästan patologiska trötthet. Är det värmen som börjar komma åt oss? Är vi bara lessa på att vara här? Eller har vi alla drabbats av något slags sömnvirus? Men vi diskuterar aldrig saken särskilt länge, innan vi somnar om.
Badminton
Bakom vårt campus finns en stor badmintonhall där man kan hyra en bana för 20 yuan i timmen, vilket vi gör flera gånger i veckan. Det har blivit så roligt att spela att vi till och med bestämt oss för att fortsätta spela någon gång i veckan när vi kommer hem. När våra billiga racketar till slut gav upp och gick sönder, bestämde vi oss därför för att investera i lite bättre racketar. Athos, Porthos och Aramis gick till en sportaffär och började titta på utbudet.
"Inte de där!" sa affärsägaren när Porthos och Aramis inspekterade några för 100 yuan styck. "De är för dyra. Ta de här, två för 50. De räcker för er. Alla flickor spelar med dem."
Så nu är vi alla tre ägare (bara delvis på pin kiv) till varsitt ganska fint 100-yuansracket.
"Inte de där!" sa affärsägaren när Porthos och Aramis inspekterade några för 100 yuan styck. "De är för dyra. Ta de här, två för 50. De räcker för er. Alla flickor spelar med dem."
Så nu är vi alla tre ägare (bara delvis på pin kiv) till varsitt ganska fint 100-yuansracket.
It will be...
Det börjar bli varmt. Det börjar bli riktigt varmt, särskilt dagar som denna, då molntäcket är så tätt och lågt att smogen kommer ända ner till marknivå och lufttrycket pressar ner en i skorna. I eftermiddags flydde Porthos och Aramis hettan på det nästan överdrivet luftkonditionerade Starbucks och betalade en smärre förmögenhet för frusna frappuchinos och västerländska mackor. Porthos tog fram en väderleksrapport på mobilen och utbrast glatt: "Åh vad skönt, imorgon ska det bara bli 23 grader!" "Härligt!" svarade Aramis, "Då kan man kanske klara av att ha långbyxor igen!"
Än så länge är det dock svalt i vår lägenhet, något vi är oändligt tacksamma för. Men vi vet inte hur länge det kommer hålla. Vi har ingen AC. När vi hyrde lägenheten frågade vi vår kinesiska vän som hjälpte oss huruvida det kunde gå bra att helt enkelt leva utan AC. Hon svarade, helt ärligt, helt uttryckslöst och med en ödemättad konstpaus: "It will be... insufferable."
Än så länge är det dock svalt i vår lägenhet, något vi är oändligt tacksamma för. Men vi vet inte hur länge det kommer hålla. Vi har ingen AC. När vi hyrde lägenheten frågade vi vår kinesiska vän som hjälpte oss huruvida det kunde gå bra att helt enkelt leva utan AC. Hon svarade, helt ärligt, helt uttryckslöst och med en ödemättad konstpaus: "It will be... insufferable."
Heteronormativitet, någon?
Idag lärde vi oss bland annat orden 嫁 och 娶. Båda betyder "att gifta sig" Det ena används, berättade vår lärare, om en man som gifter sig med en kvinna, och det andra om en kvinna som gifter sig med en man. Efter att ha stått ut med alla möjliga uttryck för heteronormativitet i det här landet, inte minst från den ovan nämnde läraren, kunde vi inte låta bli: "Om det är två kvinnor som gifter sig då?" frågade Aramis med så oskyldigt ansiktsuttryck hon kunde uppbåda (inte särskilt oskyldigt, alltså). Läraren försklarar då att man använder orden på samma sätt, för när två kvinnor är tillsammans är det ju alltid en av dem som spelar man. Samtliga svenskar stirrade oförstående på honom några ögonblick, och skakade sedan på huvudet. Då blev läraren enormt nervös och började prata engelska med oss (vilket han aldrig gjort förut), och lyckades till slut haspla fram att då blev det ju väldigt svårt, så det kan han nog inte svara på. Vi skrattade vänligt med honom, och drev inte diskussionen vidare.
Lilla kinesiska vett- och etikettskolan
- Spotta. Utomhus eller inomhus spelar ingen roll. Börja gärna med en rejäl harkling så att du rensar ur både näsa, mun och hals ordentlig.
- När du vill ha en kypares uppmärksamhet, skrik "Fuwuyuan!" över hela restaurangen. Ju mer Pekingdialekt du lyckas uppbåda, desto fortare tenderar du att få hjälp.
- Om du möter en gammal person på en smal gata, är det du som ung som ska flytta på dig. Med "ung" menas här allt yngre än gråhårigt.
- Det här med att dela en nota är någon konstig nymodighet som västerlänningarna har tagit med sig. Envisas med att betala hela notan om du äter ute med nån. Bråka gärna om det ordentligt.
- Om du tycker att någon är tjock, peta den personen på magen och säg: "vad tjock du är!" och skratta.
- Köa inte. Om du inte tränger dig, så kommer du inte fram.
- Om du vill snyta dig, går det bra i handen. Om du ändå gör det i en näsduk, släpp den sedan på marken. Eller på golvet, om du är i en affär eller så.
