Ett - två - tre - kanin!

På tunnelbanestationerna finns gula pilar målade på plattformen i grupper av tre. När tåget kommer in, stannar det så att en dörr kommer framför varje grupp. En pil pekar ut från dörren, de andra två pekar snett in mot dörren. Detta för att visa att man ska stå på sidorna och vänta tills folk har gått av innan man går på. Det är pedagogiskt upplagt, och svårt att inte fatta. När det är rusningstrafik på de lite större stationerna står det dessutom en vakt vid varje dörr och ser till att folk håller sig till ordningen.

Men när det inte finns någon vakt, så tränger sig dussinet människor fram och står tryckta mot dörren när den öppnas, för att sedan behöva stångas och knuffas med de som ska ut.

 

Vadfalls? undrar vi. Vi har sett stå-på-sidan-och-vänta-tekniken i andra storstäder (då menar vi inte Stockholm, mer typ London) och det har funkat relativt bra, med eller utan vakter. Visst finns det alltid de som ska på först, men här är verkligen alla så.

 

Detta ledde till en diskussion om det kinesiska tankesättet, vilket vi snart kopplade (såsom vi ofta kopplar saker) till det fruktade D-ordet. Kan det vara så att det krävs en viss sammanhållnig bland folket, en viss respekt för andra, en viss benägenhet att följa regler även när det inte finns någon som genomtvingar dem? Kan detta vara en anledning till att Kina kanske inte ännu är redo? Eller är det snarare så att D-ordet i sig leder till denna förståelse?

 

Diskussionen ledde varken till att vi startade revolution eller gick med i Partiet. Men det kanske kan vara en idé om någon vill skriva någon sorts avhandling i statsvetenskap. Eller psykologi? Eller kanske kulturantropologi..?

 

I brist på tvättmaskin tvättar vi i badkaret, med hård, gul handtvättstvål. Ibland när man står där på knä på golvet med lödder upp till armbågarna, så ser man sig omkring i badrummet i The Rabbit Hole och tänker: hur kan vi bo såhär? Tre långhåriga människors hår ligger i drivor i hörnen, smogen har blåst in och samlats till mörkgrått damm som täcker alla ytor, ingen har skurat golvet på säkert en månad och badkarets insida är fullständigt täckt av en brun hinna som helt enkelt inte går bort. Ur avloppet väller, av okänd anledning, en lukt av dagsgammal avföring. Hur ska man kunna få sina kläder rena här? Hur ska man kunna orka stå här på knä och skrubba lortiga kläder; varför har vi inte en tvättmaskin?

Men så råkar man höja blicken, och ser ut genom fönstret.

Man skiljer inte riktigt på plural och singular i kinesiska språket, så att översätta 长城 till "den långa muren" är egentligen lite konstigt. Det kan ju lika gärna betyda "de långa murarna", och det stämmer betydligt bättre med verkligheten.



Igår var vi (Aramis och Anna, som är på besök i en vecka) på Jinshanling, en mur som ligger några timmar norr om Peking och byggdes på 1300-talet. För att ta sig dit tog vi först en buss i tre timmar, och sen en svarttaxi. Vi vet att man inte ska ta svarttaxi i Kina, eftersom det händer att de kör en vilse och sen begär mer pengar för att köra en rätt, men vi hade inte mycket till val. Mitt på motorvägen tvärstannade mannen som kör oss, vilket gjorde oss en aning nervösa. "Vänta", sa han, "jag såg en kompis där, går det bra om jag plockar upp honom?" Jodå, det gick väl bra. Så mannen backade 200 meter på motorvägen, och plockade upp en gubbe på kanske 80 år som suttit i vägrenen och chillat, som gamla män i Peking tenderar att göra.  Gubben tittade skrattande på oss, och pratade sedan med vår chafför på fullständigt obegriplig gammal-gubbe-peking-dialekt. Vi släppte av honom efter några mil.

Väl framme vid rätt berstopp släppte chaffören av oss och väntade på oss nedanför i nästan 4 timmar medan vi klättrade, blev trötta, klättrade mer, blev ännu tröttare, och sen klättrade lite till. "Vad fan, murjäveln tar ju aldrig slut" var en återkommande kommentar. När vi äntligen kom fram till ett ställe där man kunde komma ner från berget skakade benen synbart så fort vi stod still, och träningsverken idag är av episka mått.




Trots de fysiska påfrestningarna och svårigheterna att ta sig dit, är vi väldigt nöjda att vi tog en så pass gammal och "oturistig" mur. Den var på sina ställen väldigt trasig och rätt svår att komma fram på, men utsikten var helt obeskrivlig.




Insidan av ett av de vakttorn som inte restaurerats.



De här männen höll på att restaurera en trappa. Det syns inte riktigt på bilden hur absurt brant det är, men vi behövde använda händerna för att ta sig upp och förbi dem. Just som vi klättrar upp mot dem springer en tjej förbi oss bärandes en tegelsten större än hennes eget huvud. "Om hon tappar den där..." mumlade vi till varandra på svenska.

På vår skola finns en småskola, och även de barnen har en friidrottstävling. Den stora skillnaden var egentligen att de marscherade i finare led än vad vi gjorde.

Igår kväll fick det vara nog. De lurviga polisonger som Athos envisats med att behålla när han rakade av sig skägget var tvungna att rakas bort. Detta gjordes med sax och hyvel, i kuddhavet, med stor koncentration, och under viss inverkan av vår kära vän 67:an.








Så här förskräckt blev Porthos när hon insåg att flaskan var tom.

Efter att ha vandrat omkring i år och dag på en mycket mysig gata full med konstaffärer, orkar jag inte riktigt skriva ett inlägg. Det får räcka med dagens favoritbilder.

Idag fick vi resultaten på mitterminstentan i vårt största ämne. Vi fick alla över åttio procent, några över nittio, vilket med svenska mått mätt är jävligt bra. Men inte i Kina, inte. På varje prov stod det en kommentar, och de kommentarer vi fick var i stil med: "plugga mer!" "fortsätt kämpa!" eller "nästa gång kan du bättre!" Målet med en tenta är inte, som i Sverige, att få över sextio procent och därmed godkännt, eller över åttio procent och därmed väl godkänt. Målet är att göra allt perfekt, att inte ha ett enda fel. Vi såg på varandra med lite undrande miner, och tog sedan ett gemensamt beslut att fullständigt strunta i denna attityd, och helt enkelt vara glada över våra gott-och-väl-godkända tentor.

Så vi tog på oss de knallrosa pikétröjorna som vi fått för att vi varit med på idrottsdagarna (några av oss gjorde det, iallafall) och drog iväg till vårt favoritkafé för några timmars plugg följt av några goda drinkar.

Igår var vi på Strawberry Festival. Den pågick i tre dagar, men vi var bara där den sista dagen. Vi hade inte riktigt förstått vad det var för något, men när vi kom dit så visade det sig vara en riktig muikfestival, typ Hultsfred fast mindre, och utan att folk tältade. Banden var mestadels kinesiska, och mestadels inte jättebra. Mitt i alltihop dök Mono upp. Mono är ett japanskt post-rock band som Porthos velat höra live sen i tonåren, men gett upp hoppet på. De var fantastiska, och uppenbarligen måste kineserna också ha gillat dem, för det var smockfullt runt scenen när de spelade. Och då upptäckte vi något vi aldrig väntat oss. Svenskarna är inte världens stelaste folk!

Hur ofta klagar inte vi svenskar på att vi är så fruktansvärta stela? Så fort vi ser folk från andra länder dansa på gatufestivaler och dylikt, så suckar vi och säger bittert att sådär skulle vi svenskar aldrig göra, vi är så stela och tråkiga, vi står bara still och lyssnar.

Men igår var det precis tvärtom. Tre entusiastiska svenskar stod och diggar i ett hav av kinesiska ungdomar som stod ungefär lika stilla som de gör på tunnelbanan. Vid slutet av låtarna applåderade kineserna artigt, den sortens applåderande när man håller ena handen still och bara klappar lite snett med den andra. Och detta till post-rock! När konserten var slut skrek vi svenskar hungrigt efter en encore, men vi var inte särskilt förvånade att Mono inte ville spela mer, inte för en sån publik.




(Klumpigt nog kom det inte med någon kamera, så jag tänker låtsas som att jag tog den här bilden /Aramis)

Igår hade vi en någorlunda vit vägg i vardagsrummet.

Inatt bestämde sig två musketörer (aningen på kanelen) att skriva och rita på väggen. Med bläck.

Imorse vaknade samma två (fortfarande en aning runda under fötterna) och bestämde sig för att skrubba bort det skrivna. Det gick inte så bra. Väggen skrubbades liksom bort den också.




Men vi har ju inte varit här i tre månader utan att lära oss lite om kinesisk problemlösning.

För några veckor sedan kom vår lärare och gav oss ett papper. Fyll i här vilka sporter ni vill tävla i på skolans två idrottsdagar, sa hon. Jaha ja, tänkte vi, vi kommer alltså att ha idrott istället för lektioner i två dagar. Men icke sa nicke. Det handlade istället om idrott istället för ledighet i två dagar. Däremot var det inte, som vi tidigare trott, obligatoriskt. En lång diskussion följde om hur moraliskt det skulle vara att helt enkelt strunta i att gå, trots att de flesta av oss redan skrivit upp oss på flera tävlingar (någon had dessutom skrivit upp Aramis på spjutkastning, trots att hon aldrig lyft ett spjut förr). Å ena sidan hade vi sett fram emot att ha en (relativt) lång semester, å andra sidan hade vi blivit lovade t-shirtar för dem som deltog.

Slutsatsen blev följande: Vi hämtade ut våra t-shirtar dagen innan tävlingarna skulle börja. Första tävlingsdagen skolkade Aramis, och blev hånad för sin immoralitet av övriga. Andra tävlingsdagen vaknade övriga med träningsvärk, och bestämde sig för att det kanske inte var så omoraliskt att skolka trots allt.

Så idag blev istället en dag av slött promenerande runt ett par köpcenter i de rikare delarna av Peking på jakt efter bra bokaffärer, avrundad med några glas rom och cola i kuddhavet.


Kinesiska köpcentrum, modell dyrare (böckerna är dock fortfarande rätt billiga)


Mycket mysig bokaffär, inredd mer som ett vardagsrum än som en butik.


Ett av köpcentren vi var i sträckte sig över två kvarter, och man kom mellan dem genom en undergordisk gång under gatan, utsmyckad med konst och coola lampor.


Ingenting är fär gulligt i Kina, vilken förmodligen är anledningen till att Hello Kitty fortsätter att göra succé i alla samhällsklasser.



Om man skulle tycka att en muffin inte riktigt är söt nog, kan man ju alltid trycka ner en kaka i den...

Lättnad, befrielse och hopp inför framtiden är de känslor som dominerar i The Rabbit Hole denna dag, då vi avslutade den sista och viktigaste delen av våra mitterminspov. Nu ser vi fram emot härliga SEX DAGAR (fast man önskar ju att det var en felaktig särskivning) utan lektioner. Inte förrän på onsdag ska vi återgå till skolbänken.




En annan känlsa som smyger sig på är lite av en "oj, skulle det gå så fort?" Nu är vi nämligen ganska precis halvvägs igenom denna termin. Nu har vi lärt oss hälften av vad vi kommer att lära oss (typ). Är vi halvvägs till att prata flytande kinesiska? Knappast. Ju mer vi pluggar, desto mer inser vi hur enormt språket är, hur många ord det finns, hur många metaforer, synonymer, slanguttryck och euphemismer. Kinesiska språket är lite som Peking; man vet att det är ändligt, men man åker och åker, och utanför bilrutan slutar husen aldrig att träda fram ur smogen, lika höga och många som de föregående.

Igår fyllde Aramis, en av världens största glassälskare, 24 år. Musketörerna minus d'Artagnan plus Eva Wei (en kursare från Sverige som var i Kina och besökte sin familj, och passade på att titta förbi) firade med att gå till Häagen Dazs glassbar på Dawanglu. Ni som aldrig varit på en Häagen Dazs-glassbar förut, kan kanske få en idé om hur gott det var från Porthos citat: "Nu förstår jag varför Aramis får något drömskt i blicken varje gång vi går förbi en sån här glassbar."


Kaffeglass, Dulce de leche, grädde, hasselnötter och valnötter.



Romrussinglass



Rulltårta fylld av jordgubbsglass, serverad med hallonsorbet, mangosorbet, spunnet socker och vit choklad.



Kvällens favorit: creme brulée med jordgubbsglass och mango- och passionsglass, färska vinbär och vit choklad.



En mycket mätt och glad 24-åring.

I fredags åkte vi till IKEA och inhandlade efterlängtade ingredienser, för att sedan tillsammans tillaga en äkta, svensk påskmiddag. Efter två månader av kinamat var vi rejält sugna på lite riktig mat. I Sverige säger man ju ofta (typ efter att man ätit sushi) att det är bättre att bli mätt på asiatisk mat, man blir inte prottmätt som när man ätit svensk mat med smör och grädde i. I fredags insåg vi hur mycket vi gillar den där svenska mättnaden. Hur mycket vi gillar att äta, knäppa upp byxonra och sen äta lite till.

Sill. Knäckebröd. Potatismos. Köttbullar. Brunsås. Lingonsylt. Och äkta Marabou choklad till dessert.

 

 

Under föreläsningar ska man anteckna vad läraren säger. Eller så kan man anteckna lite vad som faller en in.

Vi har fått en ny kompis - en nordkoreanska. När vi säger detta till våra svenska släktingar och vänner frågar de ivrigt: är hon flykting? Nej. Hon är så långt ifrån en flykting man kan komma; hon är dotter till en diplomat. Hon är cirka hälften så stor som en vanlig människa (med vilket vi givetvis menar svensk) och väldigt trevlig. Hon tycker om allt som är gulligt, och är även extremt gullig själv. Hon ropar hela tiden på oss med våra kinesiska namn, hon håller oss i handen när vi går omkring, och hon frågar oss alltid om vi vill följa med och åka skridskor. Nu har hon också flyttat in i en ny lägenhet, i ett hus alldeles nära oss. Hon bor tillsammans med en kompis, men idag blev hon ensam hemma på kvällen, och det vågade hon inte vara, så då bjöd hon in sig hos oss. Klockan hann bli elva på kvällen innan hon bestämde sig för att det var dags att gå hem, och då skulle givetvis en av de stora starka karlarna songa henne (gå med henne hem).



Vi tycker väldigt mycket om denna lilla människa, och hon verkar gilla oss också. Hon kan dessutom inte ett ord engelska, så vi blir så illa tvungen att prata kinesiska med henne (hon går i samma klass som vi, men är väldigt mycket bättre på att prata). Eller så kan vi lära oss koreanska, men vi tycker att nog får vara nog.

Nu var det alltså tisdag, och Aramis familj kom på besök. Vi gick och åt malaxiangguo (het gryta med en massa goda grönsaker och tofu i), och vid bordet bredvid oss satt en ensam kinesisk man med en massa mat och en vacker kruka med sprit. Han hytte inbjudande med krukan åt Aramis far, som tackade nej på ett snällt svenskt sätt, vilket kinesen givetvis tog som ett ja. Mannen skänkte i en rejäl bit sprit. Aramis far, efter att ha smakat på spriten, bjöd vidare till oss musketörer med en lite missnöjd min.

 

Så kom det sig att vi, efter att ha songat (=gå med till dörren/vinka hejdå) Aramis familj till tubstationen, bara lyckades vara ensamma i lägenheten i cirka fem minuter innan någon kläckte idén: ska vi bli fulla? Nästan fullt bifall följde, och i skrivande stund sitter fyra musketörer i Aramis säng och dricker baijiu och lyssnar på Suede Scifi Lullabies. Det är vid dessa tillfällen som vi alltid utför ordern Byxor Av. Det är vår favoritorder. Utom Bacchi Order, ganbei (=torrt glas) och xia ke (slut på lektionen).

 

Nu påbörjas snart den sista veckan innan mitterminsproven. Dessa prov avgör exakt 20 procent av våra slutbetyg, och kollektivet har påbörjat det ganska extensiva arbetet att repetera det som vi gått igenom hittills (28 texter, ett hundratal grammatiska konstruktioner och ca 1000 glosor). Det vill säga, nästan alla i kollektivet. 10 minuter in på pluggandet fick Porthos ett samtal från en viss söt kines, och försvann illa kvickt. Hon kom tillbaka klockan 7  på morgonen följande dag, varpå hon glatt väckte Aramis. Sen gick hon och la sig.

I skrivande stund är klockan strax efter ett, och Athos och Aramis har tagit med sig mat åt sin stackars musketörkollega. Så här vacker var hon då vi väckte henne:



Hon hade även med sig denna bild från sin mobil:

När vi klev ut ur klassrummet klockan tolv stod solen lika högt på himmelen som den gör i Sverige på midsommar, och det var minst lika varmt. Luften var full av en sorts vita, ulliga frötussar som gjorde att hela vårt campus såg ut som Kokiri Forest. På denna magiska dag blev Milady de Winter 24 år.

Kvällen spenderades på T.G.I Friday's med riktig västerländsk mat och sjukt goda drinkar, för att sedan gå vidare till det härliga bardistriktet San Li Tun. I skrivande stund är klockan 0.55 och yours truly är en smula berusad, men planerar ändå att gå till skolan imorgon, jämte resten.

Länge sen sist, vilket beror på att den huvudsakliga bloggskrivaren har tagit en liten tur till hemlandet. Men nu är hon tillbaka, och kan efter undersökningar rapportera vad som hänt under frånvaron:

• I lördags kväll kom inte d'Artagnan hem. Han hade en orgie hos Ma Fei. Or so they say.
• Varje kväll har öl intagits av åtminstone två musketörer.
• Porthos och Athos har åkt hiss med en lesbisk kvinna (vilket tydligen var fantastiskt spännande).
• Det har blivit sommar.
• Pekings hbtq-center har haft filmkväll och visat "Persona" av Ingmar Bergman.
• Vår vän Ica har varit här och ätit vattemelon och introducerat Dr Who.
• En video har spelats in där vissa musketörer och vissa kineser mimar till "Come As You Are". Vi letar efter möjligheter till att lägg upp en länk till videon (det var kineserna som filmade)
• Ingen verkar ha pluggat särkilt mycket...

Idag var vi på zoo, vilket förde med sig lite blandade känslor. Det var häftigt att se djuren, särskilt sådana man aldrig sett förut, och man fick se dem på ganska nära håll. Men djurhållningen var minst sagt varierad; vissa av djuren hade det väldigt bra, och andra väldigt dåligt.




Pandorna var helt klart de som hade det bäst. Man behövde även betala extra för att se dem (20 yuan istället för bara 8). De hade en stor grop med mycket skugga, flera träd och massor av leksaker. När vi var där satt det dock bara en panda i gropen, resten var inomhus. Pandan satt på den svalaste platsen (det var sjukt varmt idag) och åt oavbrutet. Kineserna var som galna och trängdes för att titta på den medan den mumsade babmbu.




De stora kattdjuren hade också stora gropar, och lejonen hade en liten grotta längst bak där de kunde gömma sig om de inte orkade bli uttittade längre. Då blev vi lite glada. De vita tigrarna verkade behöva turas om att vara i gropen och att vara i en betydligt mindre bur. Den lilla buren såg exakt ut som en fängelsecell på amerikansk film, med en gallervägg längst fram och en brits längst in. På britsen låg tigern och chillade med tassarna i kors under hakan, och gjorde ett rätt bra jobb med att ignorera de typ hundra kineser som fotade den genom gallret. Vi fotade inte, för vi tyckte inte om det. Det såg fel ut med ett så stort, stolt djur i en sådan bur.





De som hade det sämst var vargarna. De var instängda i helt tomma burar, utan någonstans att gömma sig eller någonting att sysselsätta sig med. De gick runt runt i stressade cirklar. Kineserna var inte så intresserade av dem, heller, vilket förmodligen är anledningen till att de inte hade det bra. De djur som drog mycket uppmärksamhet (och därmed pengar) hade störst och finast burar.








De afrikanska djurena hade det bättre. De hade stora inhägnader som liknade savanner där de kunde springa omkring. Girafferna hade ett litet hus med gård utanför, där de fick gå fritt in och ut.



En som vi inte kunde låta bli att fota och häpna över trots att den stod i sin mini-bur, var noshörningen. Det syns inte på bilden hur stor den är. Det var helt ofattbart hur stor den var.




Det fanns massor olika apburar, i alla olika storlekar. Aporna var de som såg ut att ha roligast och bry sig minst om att de var instängda, men sådana är väl kanske apor. Vi stod och såg på hur länge som helst medan den här lilla bebisapan försökte få tag på en körsbärstomat som någon kastat upp ovanpå buren. Till slut gav den upp, och då kom ett större syskon och fick tag på tomaten, men delade inte med sig. Stackars mini-apan.



Sötast på dagen var den här lilla saken. Den var ungefär lika stor som en kattunge.