Man får inte kissa på miouren!
(^ läs på gotländska, förstås)
Idag var vi alltså på muren igen, fast en annan mur. Den vi åkte till idag heter Hunaghua, vilket betyder gul blomma. Den gick förr i tiden över en flod, men sen rev de ner den bit som gick över floden och byggde en damm av stenarna. Vid den dammen väntade vår minibusschafför medan vi klättrade omkring i två-tre timmar.
Den här delen av muren är egentligen avstängd, men det struntade alla i, och klättrade där ändå. Avgiften var 2 yuan per person, vilket man gav till ett par gamla gubbar med en hemgjord skylt som satt vid stigen upp till muren. För att komma upp på själva muren var man tvungen att klättra upp för en en liten stålstege och klämma sig in genom ett ganska litet hål.
Det var otroligt dimmigt idag (vilket vi var rätt glada äver, det var varmt nog utan en gassande sol) men man kan ändå se muren ringla sig iväg i fjärran.
Den högsta punkten vi kom till var ett vakttorn. Därinne fanns en stege som någon snickrat själv genom att surra ihop pinnar med ståltråd. Den klättrade de modiga upp för, och belönades med en fantastiskt utsikt.
Det var rätt brant.
På vägen tillbaka stötte vi på något sorts märkligt magiskt fält där gravitationen verkade mycket annorlunda...
Idag var vi alltså på muren igen, fast en annan mur. Den vi åkte till idag heter Hunaghua, vilket betyder gul blomma. Den gick förr i tiden över en flod, men sen rev de ner den bit som gick över floden och byggde en damm av stenarna. Vid den dammen väntade vår minibusschafför medan vi klättrade omkring i två-tre timmar.
Den här delen av muren är egentligen avstängd, men det struntade alla i, och klättrade där ändå. Avgiften var 2 yuan per person, vilket man gav till ett par gamla gubbar med en hemgjord skylt som satt vid stigen upp till muren. För att komma upp på själva muren var man tvungen att klättra upp för en en liten stålstege och klämma sig in genom ett ganska litet hål.
Det var otroligt dimmigt idag (vilket vi var rätt glada äver, det var varmt nog utan en gassande sol) men man kan ändå se muren ringla sig iväg i fjärran.
Den högsta punkten vi kom till var ett vakttorn. Därinne fanns en stege som någon snickrat själv genom att surra ihop pinnar med ståltråd. Den klättrade de modiga upp för, och belönades med en fantastiskt utsikt.
Det var rätt brant.
På vägen tillbaka stötte vi på något sorts märkligt magiskt fält där gravitationen verkade mycket annorlunda...
Och här gick vi...
...och trodde att vi inte kunde bli förvånade mer.
Så sprang vi på ett träd som inte mådde så bra, så det hade fått dropp.
Så sprang vi på ett träd som inte mådde så bra, så det hade fått dropp.
En guidad tur till The Rabbit Hole
Vi tänkte att vi skulle visa er lite bilder av hur vi bor.
Det här är Porthos rum, med den bästa utsikten.
Här är vårt kök, som är ovanligt rent idag.
Här i vardagsrummet brukar vi sitta och plugga, eller planera den fantastiska och fantasifulla resa som vi snart ska ge oss ut på.
Det här är Aramis rum.
Det största rummet delar Milady de Winter och Athos på.
Eftersom Milady de Winter har fått dela rum så länge, får hon även en egen walk-in-closet.
Här sover d'Artagnan, samt ibland den flicka som ABSOLUT inte är hans flickvän. Inte alls.
Det här är Porthos rum, med den bästa utsikten.
Här är vårt kök, som är ovanligt rent idag.
Här i vardagsrummet brukar vi sitta och plugga, eller planera den fantastiska och fantasifulla resa som vi snart ska ge oss ut på.
Det här är Aramis rum.
Det största rummet delar Milady de Winter och Athos på.
Eftersom Milady de Winter har fått dela rum så länge, får hon även en egen walk-in-closet.
Här sover d'Artagnan, samt ibland den flicka som ABSOLUT inte är hans flickvän. Inte alls.
Zzzzzzzz
En våg av trötthet drar över The Rabbit Hole. Vissa är magsjuka, andra bara sover. Närvaron i skolan har under den senaste veckan varit rekordlåg, och överallt i lägenheten ligger folk och snoozar sött. En typisk dag går hälften av oss upp, segar oss iväg till skolan, sitter och nickar oss igenom en lektion, och ger sedan upp och går hem och lägger oss. De som stannar hemma går upp, äter frukost, och lägger sig sedan i kuddhavet för en 4-timmars nap. Lunch, och upprepa.
Vi har två besökare den här veckan; Porthos mor och Aramis pojkvän, men de båda verkar också ha smittats av sömnsjukan. Vi har spekulerat lite slött om anledningen till denna nästan patologiska trötthet. Är det värmen som börjar komma åt oss? Är vi bara lessa på att vara här? Eller har vi alla drabbats av något slags sömnvirus? Men vi diskuterar aldrig saken särskilt länge, innan vi somnar om.
Vi har två besökare den här veckan; Porthos mor och Aramis pojkvän, men de båda verkar också ha smittats av sömnsjukan. Vi har spekulerat lite slött om anledningen till denna nästan patologiska trötthet. Är det värmen som börjar komma åt oss? Är vi bara lessa på att vara här? Eller har vi alla drabbats av något slags sömnvirus? Men vi diskuterar aldrig saken särskilt länge, innan vi somnar om.
Badminton
Bakom vårt campus finns en stor badmintonhall där man kan hyra en bana för 20 yuan i timmen, vilket vi gör flera gånger i veckan. Det har blivit så roligt att spela att vi till och med bestämt oss för att fortsätta spela någon gång i veckan när vi kommer hem. När våra billiga racketar till slut gav upp och gick sönder, bestämde vi oss därför för att investera i lite bättre racketar. Athos, Porthos och Aramis gick till en sportaffär och började titta på utbudet.
"Inte de där!" sa affärsägaren när Porthos och Aramis inspekterade några för 100 yuan styck. "De är för dyra. Ta de här, två för 50. De räcker för er. Alla flickor spelar med dem."
Så nu är vi alla tre ägare (bara delvis på pin kiv) till varsitt ganska fint 100-yuansracket.
"Inte de där!" sa affärsägaren när Porthos och Aramis inspekterade några för 100 yuan styck. "De är för dyra. Ta de här, två för 50. De räcker för er. Alla flickor spelar med dem."
Så nu är vi alla tre ägare (bara delvis på pin kiv) till varsitt ganska fint 100-yuansracket.
It will be...
Det börjar bli varmt. Det börjar bli riktigt varmt, särskilt dagar som denna, då molntäcket är så tätt och lågt att smogen kommer ända ner till marknivå och lufttrycket pressar ner en i skorna. I eftermiddags flydde Porthos och Aramis hettan på det nästan överdrivet luftkonditionerade Starbucks och betalade en smärre förmögenhet för frusna frappuchinos och västerländska mackor. Porthos tog fram en väderleksrapport på mobilen och utbrast glatt: "Åh vad skönt, imorgon ska det bara bli 23 grader!" "Härligt!" svarade Aramis, "Då kan man kanske klara av att ha långbyxor igen!"
Än så länge är det dock svalt i vår lägenhet, något vi är oändligt tacksamma för. Men vi vet inte hur länge det kommer hålla. Vi har ingen AC. När vi hyrde lägenheten frågade vi vår kinesiska vän som hjälpte oss huruvida det kunde gå bra att helt enkelt leva utan AC. Hon svarade, helt ärligt, helt uttryckslöst och med en ödemättad konstpaus: "It will be... insufferable."
Än så länge är det dock svalt i vår lägenhet, något vi är oändligt tacksamma för. Men vi vet inte hur länge det kommer hålla. Vi har ingen AC. När vi hyrde lägenheten frågade vi vår kinesiska vän som hjälpte oss huruvida det kunde gå bra att helt enkelt leva utan AC. Hon svarade, helt ärligt, helt uttryckslöst och med en ödemättad konstpaus: "It will be... insufferable."
Heteronormativitet, någon?
Idag lärde vi oss bland annat orden 嫁 och 娶. Båda betyder "att gifta sig" Det ena används, berättade vår lärare, om en man som gifter sig med en kvinna, och det andra om en kvinna som gifter sig med en man. Efter att ha stått ut med alla möjliga uttryck för heteronormativitet i det här landet, inte minst från den ovan nämnde läraren, kunde vi inte låta bli: "Om det är två kvinnor som gifter sig då?" frågade Aramis med så oskyldigt ansiktsuttryck hon kunde uppbåda (inte särskilt oskyldigt, alltså). Läraren försklarar då att man använder orden på samma sätt, för när två kvinnor är tillsammans är det ju alltid en av dem som spelar man. Samtliga svenskar stirrade oförstående på honom några ögonblick, och skakade sedan på huvudet. Då blev läraren enormt nervös och började prata engelska med oss (vilket han aldrig gjort förut), och lyckades till slut haspla fram att då blev det ju väldigt svårt, så det kan han nog inte svara på. Vi skrattade vänligt med honom, och drev inte diskussionen vidare.
Lilla kinesiska vett- och etikettskolan
- Spotta. Utomhus eller inomhus spelar ingen roll. Börja gärna med en rejäl harkling så att du rensar ur både näsa, mun och hals ordentlig.
- När du vill ha en kypares uppmärksamhet, skrik "Fuwuyuan!" över hela restaurangen. Ju mer Pekingdialekt du lyckas uppbåda, desto fortare tenderar du att få hjälp.
- Om du möter en gammal person på en smal gata, är det du som ung som ska flytta på dig. Med "ung" menas här allt yngre än gråhårigt.
- Det här med att dela en nota är någon konstig nymodighet som västerlänningarna har tagit med sig. Envisas med att betala hela notan om du äter ute med nån. Bråka gärna om det ordentligt.
- Om du tycker att någon är tjock, peta den personen på magen och säg: "vad tjock du är!" och skratta.
- Köa inte. Om du inte tränger dig, så kommer du inte fram.
- Om du vill snyta dig, går det bra i handen. Om du ändå gör det i en näsduk, släpp den sedan på marken. Eller på golvet, om du är i en affär eller så.
Tunnelbaneproblemet
På tunnelbanestationerna finns gula pilar målade på plattformen i grupper av tre. När tåget kommer in, stannar det så att en dörr kommer framför varje grupp. En pil pekar ut från dörren, de andra två pekar snett in mot dörren. Detta för att visa att man ska stå på sidorna och vänta tills folk har gått av innan man går på. Det är pedagogiskt upplagt, och svårt att inte fatta. När det är rusningstrafik på de lite större stationerna står det dessutom en vakt vid varje dörr och ser till att folk håller sig till ordningen.
Men när det inte finns någon vakt, så tränger sig dussinet människor fram och står tryckta mot dörren när den öppnas, för att sedan behöva stångas och knuffas med de som ska ut.
Vadfalls? undrar vi. Vi har sett stå-på-sidan-och-vänta-tekniken i andra storstäder (då menar vi inte Stockholm, mer typ London) och det har funkat relativt bra, med eller utan vakter. Visst finns det alltid de som ska på först, men här är verkligen alla så.
Detta ledde till en diskussion om det kinesiska tankesättet, vilket vi snart kopplade (såsom vi ofta kopplar saker) till det fruktade D-ordet. Kan det vara så att det krävs en viss sammanhållnig bland folket, en viss respekt för andra, en viss benägenhet att följa regler även när det inte finns någon som genomtvingar dem? Kan detta vara en anledning till att Kina kanske inte ännu är redo? Eller är det snarare så att D-ordet i sig leder till denna förståelse?
Diskussionen ledde varken till att vi startade revolution eller gick med i Partiet. Men det kanske kan vara en idé om någon vill skriva någon sorts avhandling i statsvetenskap. Eller psykologi? Eller kanske kulturantropologi..?
Tvättdag
I brist på tvättmaskin tvättar vi i badkaret, med hård, gul handtvättstvål. Ibland när man står där på knä på golvet med lödder upp till armbågarna, så ser man sig omkring i badrummet i The Rabbit Hole och tänker: hur kan vi bo såhär? Tre långhåriga människors hår ligger i drivor i hörnen, smogen har blåst in och samlats till mörkgrått damm som täcker alla ytor, ingen har skurat golvet på säkert en månad och badkarets insida är fullständigt täckt av en brun hinna som helt enkelt inte går bort. Ur avloppet väller, av okänd anledning, en lukt av dagsgammal avföring. Hur ska man kunna få sina kläder rena här? Hur ska man kunna orka stå här på knä och skrubba lortiga kläder; varför har vi inte en tvättmaskin?
Men så råkar man höja blicken, och ser ut genom fönstret.
Men så råkar man höja blicken, och ser ut genom fönstret.
Mur
Man skiljer inte riktigt på plural och singular i kinesiska språket, så att översätta 长城 till "den långa muren" är egentligen lite konstigt. Det kan ju lika gärna betyda "de långa murarna", och det stämmer betydligt bättre med verkligheten.
Igår var vi (Aramis och Anna, som är på besök i en vecka) på Jinshanling, en mur som ligger några timmar norr om Peking och byggdes på 1300-talet. För att ta sig dit tog vi först en buss i tre timmar, och sen en svarttaxi. Vi vet att man inte ska ta svarttaxi i Kina, eftersom det händer att de kör en vilse och sen begär mer pengar för att köra en rätt, men vi hade inte mycket till val. Mitt på motorvägen tvärstannade mannen som kör oss, vilket gjorde oss en aning nervösa. "Vänta", sa han, "jag såg en kompis där, går det bra om jag plockar upp honom?" Jodå, det gick väl bra. Så mannen backade 200 meter på motorvägen, och plockade upp en gubbe på kanske 80 år som suttit i vägrenen och chillat, som gamla män i Peking tenderar att göra. Gubben tittade skrattande på oss, och pratade sedan med vår chafför på fullständigt obegriplig gammal-gubbe-peking-dialekt. Vi släppte av honom efter några mil.
Väl framme vid rätt berstopp släppte chaffören av oss och väntade på oss nedanför i nästan 4 timmar medan vi klättrade, blev trötta, klättrade mer, blev ännu tröttare, och sen klättrade lite till. "Vad fan, murjäveln tar ju aldrig slut" var en återkommande kommentar. När vi äntligen kom fram till ett ställe där man kunde komma ner från berget skakade benen synbart så fort vi stod still, och träningsverken idag är av episka mått.
Trots de fysiska påfrestningarna och svårigheterna att ta sig dit, är vi väldigt nöjda att vi tog en så pass gammal och "oturistig" mur. Den var på sina ställen väldigt trasig och rätt svår att komma fram på, men utsikten var helt obeskrivlig.
Insidan av ett av de vakttorn som inte restaurerats.
De här männen höll på att restaurera en trappa. Det syns inte riktigt på bilden hur absurt brant det är, men vi behövde använda händerna för att ta sig upp och förbi dem. Just som vi klättrar upp mot dem springer en tjej förbi oss bärandes en tegelsten större än hennes eget huvud. "Om hon tappar den där..." mumlade vi till varandra på svenska.
Igår var vi (Aramis och Anna, som är på besök i en vecka) på Jinshanling, en mur som ligger några timmar norr om Peking och byggdes på 1300-talet. För att ta sig dit tog vi först en buss i tre timmar, och sen en svarttaxi. Vi vet att man inte ska ta svarttaxi i Kina, eftersom det händer att de kör en vilse och sen begär mer pengar för att köra en rätt, men vi hade inte mycket till val. Mitt på motorvägen tvärstannade mannen som kör oss, vilket gjorde oss en aning nervösa. "Vänta", sa han, "jag såg en kompis där, går det bra om jag plockar upp honom?" Jodå, det gick väl bra. Så mannen backade 200 meter på motorvägen, och plockade upp en gubbe på kanske 80 år som suttit i vägrenen och chillat, som gamla män i Peking tenderar att göra. Gubben tittade skrattande på oss, och pratade sedan med vår chafför på fullständigt obegriplig gammal-gubbe-peking-dialekt. Vi släppte av honom efter några mil.
Väl framme vid rätt berstopp släppte chaffören av oss och väntade på oss nedanför i nästan 4 timmar medan vi klättrade, blev trötta, klättrade mer, blev ännu tröttare, och sen klättrade lite till. "Vad fan, murjäveln tar ju aldrig slut" var en återkommande kommentar. När vi äntligen kom fram till ett ställe där man kunde komma ner från berget skakade benen synbart så fort vi stod still, och träningsverken idag är av episka mått.
Trots de fysiska påfrestningarna och svårigheterna att ta sig dit, är vi väldigt nöjda att vi tog en så pass gammal och "oturistig" mur. Den var på sina ställen väldigt trasig och rätt svår att komma fram på, men utsikten var helt obeskrivlig.
Insidan av ett av de vakttorn som inte restaurerats.
De här männen höll på att restaurera en trappa. Det syns inte riktigt på bilden hur absurt brant det är, men vi behövde använda händerna för att ta sig upp och förbi dem. Just som vi klättrar upp mot dem springer en tjej förbi oss bärandes en tegelsten större än hennes eget huvud. "Om hon tappar den där..." mumlade vi till varandra på svenska.
Att lära sig tidigt
På vår skola finns en småskola, och även de barnen har en friidrottstävling. Den stora skillnaden var egentligen att de marscherade i finare led än vad vi gjorde.
Salong Kanin slår till igen
Igår kväll fick det vara nog. De lurviga polisonger som Athos envisats med att behålla när han rakade av sig skägget var tvungna att rakas bort. Detta gjordes med sax och hyvel, i kuddhavet, med stor koncentration, och under viss inverkan av vår kära vän 67:an.
Så här förskräckt blev Porthos när hon insåg att flaskan var tom.
Så här förskräckt blev Porthos när hon insåg att flaskan var tom.
Gatuvy
Efter att ha vandrat omkring i år och dag på en mycket mysig gata full med konstaffärer, orkar jag inte riktigt skriva ett inlägg. Det får räcka med dagens favoritbilder.
Tentaresultat
Idag fick vi resultaten på mitterminstentan i vårt största ämne. Vi fick alla över åttio procent, några över nittio, vilket med svenska mått mätt är jävligt bra. Men inte i Kina, inte. På varje prov stod det en kommentar, och de kommentarer vi fick var i stil med: "plugga mer!" "fortsätt kämpa!" eller "nästa gång kan du bättre!" Målet med en tenta är inte, som i Sverige, att få över sextio procent och därmed godkännt, eller över åttio procent och därmed väl godkänt. Målet är att göra allt perfekt, att inte ha ett enda fel. Vi såg på varandra med lite undrande miner, och tog sedan ett gemensamt beslut att fullständigt strunta i denna attityd, och helt enkelt vara glada över våra gott-och-väl-godkända tentor.
Så vi tog på oss de knallrosa pikétröjorna som vi fått för att vi varit med på idrottsdagarna (några av oss gjorde det, iallafall) och drog iväg till vårt favoritkafé för några timmars plugg följt av några goda drinkar.
Så vi tog på oss de knallrosa pikétröjorna som vi fått för att vi varit med på idrottsdagarna (några av oss gjorde det, iallafall) och drog iväg till vårt favoritkafé för några timmars plugg följt av några goda drinkar.
Japansk post-rock och stela folkslag
Igår var vi på Strawberry Festival. Den pågick i tre dagar, men vi var bara där den sista dagen. Vi hade inte riktigt förstått vad det var för något, men när vi kom dit så visade det sig vara en riktig muikfestival, typ Hultsfred fast mindre, och utan att folk tältade. Banden var mestadels kinesiska, och mestadels inte jättebra. Mitt i alltihop dök Mono upp. Mono är ett japanskt post-rock band som Porthos velat höra live sen i tonåren, men gett upp hoppet på. De var fantastiska, och uppenbarligen måste kineserna också ha gillat dem, för det var smockfullt runt scenen när de spelade. Och då upptäckte vi något vi aldrig väntat oss. Svenskarna är inte världens stelaste folk!
Hur ofta klagar inte vi svenskar på att vi är så fruktansvärta stela? Så fort vi ser folk från andra länder dansa på gatufestivaler och dylikt, så suckar vi och säger bittert att sådär skulle vi svenskar aldrig göra, vi är så stela och tråkiga, vi står bara still och lyssnar.
Men igår var det precis tvärtom. Tre entusiastiska svenskar stod och diggar i ett hav av kinesiska ungdomar som stod ungefär lika stilla som de gör på tunnelbanan. Vid slutet av låtarna applåderade kineserna artigt, den sortens applåderande när man håller ena handen still och bara klappar lite snett med den andra. Och detta till post-rock! När konserten var slut skrek vi svenskar hungrigt efter en encore, men vi var inte särskilt förvånade att Mono inte ville spela mer, inte för en sån publik.
(Klumpigt nog kom det inte med någon kamera, så jag tänker låtsas som att jag tog den här bilden /Aramis)
Hur ofta klagar inte vi svenskar på att vi är så fruktansvärta stela? Så fort vi ser folk från andra länder dansa på gatufestivaler och dylikt, så suckar vi och säger bittert att sådär skulle vi svenskar aldrig göra, vi är så stela och tråkiga, vi står bara still och lyssnar.
Men igår var det precis tvärtom. Tre entusiastiska svenskar stod och diggar i ett hav av kinesiska ungdomar som stod ungefär lika stilla som de gör på tunnelbanan. Vid slutet av låtarna applåderade kineserna artigt, den sortens applåderande när man håller ena handen still och bara klappar lite snett med den andra. Och detta till post-rock! När konserten var slut skrek vi svenskar hungrigt efter en encore, men vi var inte särskilt förvånade att Mono inte ville spela mer, inte för en sån publik.
(Klumpigt nog kom det inte med någon kamera, så jag tänker låtsas som att jag tog den här bilden /Aramis)
